Foton copyright (c) Paramount Pictures Sweden
När jag växte upp kände jag ingen som spelade rollspel. Jag kände heller inte till någon som spelade rollspel. Eventuellt kan några nördiga killar som gick teknisk linje ha spelat rollspel, men det är bara en tanke jag fick nu, mer än 35 år senare. Rollspel var för mig bara något konstigt jag läst om. Jag brukade beställa den danska seriebutiken Fantasks kataloger, och längst bak i dessa fans det brädspel och rollspel. Jag fattade aldrig riktigt vad rollspel var. Sitter folk runt ett bord och låtsas vara olika gestalter? Leker de teatersport utan att skämmas?
Jag tycker fortfarande att det låter jättekonstigt. Samtidigt noterar jag att en del vänner och bekanta, de flesta yngre än jag, spelade - och spelar - rollspel. Ett par vänner till mig har ett förlag som ger ut böcker om gamla spel, och dessa verkar sälja som smör. I min värld är ämnet så smalt att jag tycker att efterfrågan måste vara minimal, men jag har uppenbarligen helt fel. Alldeles just nu slog det mig förresten att ett par av mina vänner började illustrera åt det svenska spelföretaget Äventyrsspel i slutet av 80-talet.
Det mest kända rollspelet, Dungeons & Dragons, släpptes första gången 1974. DUNGEONS & DRAGONS: HONOR AMONG THIEVES är den fjärde D&D-filmen. Jag har sett den första, som kom år 2000. Den floppade totalt på bio i USA. Jag tror inte att den gick upp på bio i Sverige, jag såg den på DVD, och det enda jag minns är att den var väldigt dålig och såg billig ut. Den andra- och tredje filmen gjordes för kabel-TV i USA, och släpptes på DVD i andra länder.
DUNGEONS & DRAGONS: HONOR AMONG THIEVES är regisserad av duon John Francis Daley och Jonathan Goldstein, som även varit med och skrivit manus. De har tidigare gjort ETT PÄRON TILL FARSA: NÄSTA GENERATION, vilket inte är något att skryta med. Innan jag såg filmen hade jag inte sett trailern. Jag visste ingenting om den. Jag förväntade mig ett vanligt, svulstigt fantasy-äventyr - och jag gillar inte traditionell fantasy. Jag tycker inte alls om Peter Jacksons Tolkien-filmer, ingen av dem. Jag slutade titta på GAME OF THRONES efter ett par avsnitt. Jag gillar bara fantasyfilmer om barbarer; sword & sorcery-filmer. Filmer som är som Westerns med svärd.
Döm om min förvåning när DUNGEONS & DRAGONS: HONOR AMONG THIEVES visar sig vara en komedi! Jag läser att den har jämförts med GUARDIANS OF THE GALAXY, vilket är en ganska bra liknelse.
Handlingen i den här filmen är en enda röra och jag tappade tråden på en gång. Filmen inleds med en massa exposition, där olika länder, världar, folkslag, varelser och namn på gestalter rabblas upp. Är det meningen att vi ska komma ihåg allt det här? Är allt det här välkänt för de som spelar rollspelet? Förvirringen vad gäller handlingen fortsätter genom hela filmen.
... Däremot kom jag på mig med att skratta åtskilliga gånger. Jag skrattade till redan när filmens två hjältar presenteras, de två tjuvarna Edgin (Chris Pine) och Holga (Michelle Rodriguez). De sitter i fängelse och Edgin fördriver tiden med att sticka tumvantar. Förutom att vara tjuv är han trubadur. Holga är mest butter och tuff, och hon äter mycket potatis - så här mycket potatis på film har vi inte sett sedan TURINHÄSTEN.
Vi får i tillbakablickar veta att Edgins fru dödats av en av de Röda Trollkarlarna och att hans unga dotter Kira (Chloe Coleman) tagits om hand av Edgins och Holgas jovialiske tjuvkollega Forge (Hugh Grant). Edgin och Holga rymmer från fängelset och beger sig av för att återförenas med Kira, och för att hitta en magisk manick som kan väcka Edgins hustru till liv igen.
Det visar sig att Forge gått och blivit den onde och mäktige lord Neverwinter, och han blir inte helt nöjd när han återser Edgin och Holga. Äventyr följer när de letar efter den där magiska manicken och fler ansluter sig i sökandet - en amatörtrollkarl som heter Simon (Justin Smith), en behornad tjej som heter Doric (Sophia Lillis) som kan förvandla sig till olika djur, och en snubbe som heter Xenk (Regé-Jean Page) och som jag inte minns vad han har för funktion.
Det händer en massa saker och jag vet inte riktigt varför, folk har olika krafter och magiska egenskaper, de verkar hela tiden få nya när sådana behövs. Det känns som om de har hittat på storyn allteftersom. Filmen är alldeles för lång med sina två timmar och femton minuter, och den slutar väldigt amerikanskt med att predika hur viktigt det är med att vara en familj.
... Men som sagt: jag skrattade flera gånger när jag såg filmen. Chris Pine är rätt charmig som parodi på en tvålfager, uppsluppen hjälte, något han gjort förr. Hugh Grant verkar ha kul som Forge, han är glad och ond samtidigt, som om William Thacker i NOTTING HILL drabbats av en psykos. Simons värdelösa trollkonster är lite lustiga. Roligast är Bradley Cooper, som dyker upp en liten stund som Holgas före detta pojkvän. Han är liten - lite mer än en meter hög, och det ser väldigt roligt ut. Plötsligt kommer hans nya flickvän in, hon är en jätte på över två meter. Estetiskt sett finns här en hel del pampiga vyer. Filmen är inspelad i Irland och på Island, men det mesta är förstås fusk och datoranimerat.
Jag vet inte riktigt vad jag ska sätta för betyg på det här. Det här är liksom ingen bra film. Men eftersom jag skrattade och inte hade alltför tråkigt tycker jag att en tvåa är lite för lågt. Om mitt betygssystem gått från 1 till 10, hade jag satt en fyra. Så, trean här under är tveksam.
(Biopremiär 29/3)
0 kommentarer:
Skicka en kommentar