Bio: Guardians of the Galaxy

Foton copyright (c) Walt Disney Studios Motion Pictures Sweden

Ett problem många superhjältefilmer - och filmer baserade på seriefigurer rent allmänt - råkar ut för, är att väldigt många människor, ja, de allra flesta, inte har en aning om vad det är för figurer man gjort film om. Och då handlar det inte bara om de mest obskyra hjältarna - nej, en stor majoritet av biopubliken världen över, även i USA, hade aldrig hört talas om Iron Man, Thor, Daredevil med flera innan det kom filmer om dem.

Sedan har vi de seriefigurer och serietidningar som är rätt okända även för oss som gillar- och läser serier. Jag själv har till exempel aldrig läst Guardians of the Galaxy från Marvel Comics. Jag har bara hört talas om serien och jag minns att många pratade om figuren Rocket Raccoon, som fick en egen miniserie 1985. Superhjältegruppen Guardians of the Galaxy - vilken snarare är en grupp rymdäventyrare än superhjältar - dök första gången upp 1969 i tidningen Marvel Super-Heroes! nummer 18, och figurerade sedan i en rad olika antologitidningar. Medlemmarna i gruppen skiftade, 1990 fick de en egen tidning, och denna nya långfilm bygger på den upplaga av galaxväktarna som presenterades 2008.

GUARDIANS OF THE GALAXY, i regi av James Gunn (SLITHER), som även skrivit manus tillsammans med Nicole Perlman, är antagligen årets mest hypade film - och jag måste säga att jag sett fram emot den här filmen. Den lovade gott - den gav intryck av att vara den typ av rymdäventyr jag saknat väldigt länge; ett lättsamt rymdraffel i samma tradition som den första STJÄRNORNAS KRIG från 1977. Jag ville - och vill för övrigt alltid - gärna återuppleva den där härliga känslan jag var uppfylld av efter att ha sett STJÄRNORNAS KRIG på bio för första gången, den där gången på 70-talet.

... Och ja, bitvis infann sig faktiskt just den känslan. James Gunn har nämligen fått ur sig en väldigt tillfredställande film; en film som i stort lever upp till hypen, som har betingat goda recensioner - och som har fått världens (galaxens?) befolkning att vallfärda till biograferna.

Hur filmen förhåller sig till den tecknade serien kan jag inte uttala mig om, men det hela börjar 1988 och den åttaårige Peter Quills mor dör i cancer. Bärande på sin walkman med ett blandband med 70-talshits rusar lille Peter förtvivlad ut ur sjukhuset - och råkar just då hastigt, lustigt och framför allt oväntat bli upplockad av ett rymdskepp. 26 år senare kallar Peter sig för Star-Lord och har blivit en legendarisk intergalaktisk bandit. Åtminstone ser han sig själv som legendarisk.

Peter Quill, som nu spelas av Chris Pratt, är på jakt efter en metallbehållare som innehåller en kraft så mäktig att den kan förinta planeter. Efter en inledning klart inspirerad av JAKTEN PÅ DEN FÖRSVUNNA SKATTEN får Quill tag på prylen - men blir genast påkommen av slemma rymdvarelser och flyr. Den onde Ronan (Lee Pace) vill åt kraften för att kunna, just det, förinta planeter, och skickar iväg den tuffa Gamora (Zoe Saldana) för att leta upp Quill. Även tvättbjörnen Rocket (Bradley Cooper görs rösten) och hans kompis, trädet Groot (Vin Diesel gör rösten) tänker leta upp Quill, som har en stor prissumma på huvudet.

Det bär sig inte bättre än att Quill, Gamora, Rocket och Groot har oflyt hela högen och kastas i fängelse. Där träffar de råskinnet Drax (Dave Bautista), vänskap uppstår, och tillsammans rymmer de för att leta upp behållaren med den farliga kraften.

GUARDIANS OF THE GALAXY är minst sagt ett tjoflöjtäventyr. Det går vilt fram, tempot är högt, det hela håller en sympatisk, humoristisk ton, och alla inblandade verkar ha roligt. Det känns lite grann som om någon fått för sig att göra en långfilm om den där tavernan i STJÄRNORNAS KRIG. Persongalleriet i den här filmen är inspirerat och vansinnigt, detaljerna är många - så pass många att man lär tvingas se om filmen för att uppfatta allt. Jag kom på mig med att antingen sitta och titta på detaljer i bakgrunden och därmed missa annat, eller tvärtom - titta på de personer som pratar i förgrunden och missa bonusskämten i bakgrunden.

Den gode Star-Lord är ett riff på Han Solo, en härligt gammaldags hjälte - samtidigt som han är väldigt egen och inte speciellt heroisk. Han är självisk och konstant avspänd, vad som än händer. I övriga roller syns bra folk som Michael Rooker, Glenn Close, Benicio Del Toro och John C Reilly - och kultfilmsvänner lär lyfta på ögonbrynen när allas vår Lloyd Kaufman; bossen på Troma, plötsligt dyker upp som statist i bakgrunden under två sekunder!

Tyvärr är jag inte odelat jättepositiv till filmen - GUARDIANS OF THE GALAXY går nämligen i precis samma fällor som de flesta andra liknande filmer. Den innehåller nämligen alldeles för långa och plottriga strider - i synnerhet rymdskeppsbataljerna blir för utdragna och det blir ibland lite svårt att se vad det är som sker i bild, med horder av farkoster som susar omkring som mygg - självklart i 3D. Och när även folk som jag, som gillar action, klagar på att det blir för mycket action, ja, då är det ju något som är fel. Och jag irriterar mig även på en del dialog som i amerikansk tradition smetar på med prat om att de är en familj, och att familjen är det viktigaste av allt. Hitlåtarna från 1970-talet på ljudspåret tillför inte så mycket, men visst är det lite kul att Blue Swede nämns i dialogen, och att hjältarna gör sig redo för strid till "Cherrybomb" med Runaways.

... Men dessa invändningar till trots är GUARDIANS OF THE GALAXY en av årets absolut häftigaste filmer. Den är kul, underhållande, väldigt, väldigt snygg, har ett coolt persongalleri - och jag ser fram emot nästa film, som ska komma 2017.

Jodå: även om Stan Lee inte hade något med serieversionen att göra, dyker den gode Lee som vanligt upp i en liten cameo, Josh Brolin figurerar kort som Thanos - och för den som sitter kvar under eftertexterna väntar en fullkomligt fantastisk och synnerligen oväntad cameo i en liten bonusscen. Denna bonusscen är nästan bäst i hela filmen!

(Biopremiär 1/8)