Bio: Turinhästen

Foton copyright (c) TriArt Film

Låtom oss jubla! Väntan är över! Äntligen är den här:

VÄRLDENS TRÅKIGASTE FILM!

Häromveckan var jag på en ordinarie kvällsvisning på Spegeln i Malmö. Innan filmenvisades en trailer för TURINHÄSTEN. Världens tråkigaste trailer. Två klipp: en häst filmad ur grodperspektiv går mot kameran under en dryg minut. Ett eller ett par citat ur recensioner, och så ett klipp i vilket en kvinna går bort från kameran över vindpinad ödemark under en dryg minut. Det var det hela. Det såg ut som en parodi på arthouse-film.

Nu har jag sett hela filmen. Nej, förlåt, nu ljuger jag. Riktigt hela filmen har jag inte sett. Men åtminstone 75%.

Alltså, där satt jag och fikade med goda vänner, när jag tvingades lämna dem för att se den här filmen. Det fick mig att tänka på flera tillfällen i till exempel Cannes, då jag suttit under ett parasoll och läppjat på en drink, när jag plötsligt fått bråttom och tvingats in i biomörkret för att se ännu en skittråkig tävlingsfilm. Fast i Cannes händer det att jag lämnar visningen och återvänder till solen och svalkande drinkar. Här hemma stannar jag kvar.

TURINHÄSTEN är en ungersk film. För regin står Béla Tarr, som påstås vara en mästare - men jag har inte sett någon av hans tidigare filmer. Eller så har jag lämnat dem på någon filmfestival. Denna hans senaste (enligt TriArts hemsida hans sista, men karln lever ju än) öppnar med mörker. Svart. Under några minuter berättar en manlig röst om hur den tyske filosofen Friedrich Nietzsche bevittnade misshandeln av en häst i Turin år 1889. Nietzsche grep in, men kollapsade och förblev sängliggande i elva år. Då dog han. TURINHÄSTEN ska visst vara Béla Tarrs tolkning av vad som egentligen hände. Tror jag. Och enligt Tarr hände inte ett enda jävla skit.

Filmen varar i två timmar och 26 lååånga minuter och är något slags domedagsskildring. Berättelsen (som inte är någon berättelse) är uppdelad i sex kapitel, dag ett till och med dag sex. Filmhistoriens mest händelselösa dagar.

Efter det inledande inledande mörkret får vi se hästscenen från trailern. Men nu varar den snarare fem minuter. En gammal, skäggig bonde (János Derzsi) med ett förlamat öga sitter i vagnen som hästen drar. Det stormar. Ja, jävlar vad det stormar. Löven yr. Bonden anländer hem till sin vindpinade gård, som ligger mitt ute i ingenstans. Där bor han tillsammans med sin dotter (Erika Bók), och tillsammans tycker de om att göra ingenting. Och att äta potatis. Och när de nu gör ingenting, skildras det i realtid. I synnerhet när det är middagsdags. När dottern kokar potatis får vi se potatisen koka - i kanske 45 sekunder. Hon kokar bara varsin jättestor potatis (och de äter aldrig något annat än potatis), och trots att hemmet har en fancy slev till grytan, har de inga bestick. Bondgubben använder bara vänster hand när han äter. Han skalar potatisen med fingarna, krossar den med fingrarna, lyxar till det med lite salt, och så äter han den. Första gången det äts potatis får vi se en närbild på gubbens ansikte medan han stoppar i sig bitarna. I realtid. Hela potatisen. En och samma vinkel tills ansiktet och skägget är fullt av potatisbitar. Övriga gånger det äts potatis upprepas proceduren, men vi får se det hela ur en annan vinkel.

Dottern hjälper farsan att klä av- och på sig. Ibland ligger han på sängen och sover. Det händer att de är ute och sköter om den trötta hästen. Matar den. Dottern traskar då och då ut på gården där det finns en brunn hon hämtar vatten ur. Behöver jag påpeka att allt detta skildras i realtid? Tar det tio minuter för tösen att gå genom stormen till brunnen, dra upp en hink vatten och återvända, varar scenen tio minuter.

Ungefär en timme in i filmen, gissar jag, somnade jag. Men jag sov nog inte så länge. När jag vaknade får gården besök! Jominsann! Det dyker upp en tredje skådespelare - och han gestaltar en brännvinsförsäljare. Han slår sig ner vid ett bort och håller en monolog som varar i åtminstone fem minuter, men jag uppfattade inte allt, eftersom jag somnade efter en minut, och kvicknade till ett par minuter senare - och konstaterade att mannen fortfarande pratade. Nåja, han åt i alla fall inte potatis.
Jag somnade en tredje gång. Vaknade - och konstaterade att nu verkar det minsann hända saker! På håll  ser vi en vagn med ett helt gäng människor närma sig brunnen. De jublar av lycka, äntligen vatten! Men säg den lycka som varar. Bondgubben och dottern kommer utspringande, skriker "Försvinn era smutsliga zigenarjävlar!" och jagar bort besökarna. Bonden och dottern är förstås lika smutsiga själva.

Här tittade jag på klockan. Jag gissade att filmen gick mot sitt slut. Men icke! Ungefär 80-85 minuter hade gått! En hel timme återstod. Och nu hade jag sovit så mycket att jag inte kunde somna om. Jag funderade på att gå på toaletten. Jag hade med mig en påse med ett par seriealbum och en fackbok; jag skulle kunna gå till handikapp toaletten och riktigt bre ut mig, för att sedan återvända och se slutet.

Men det gjorde jag inte.

Jag stålsatte mig och såg den sista timmen.

Stormen tilltar. Dottern går ut till brunnen - och upptäcker att den sinat. Den är alldeles tom. Jäsiken! Det enda de har att dricka är brännvin. Dottern tar fram en religiös bok. Hon läser högt ett par stycken. Hon läser dåligt, så hon bokstaverar sig igenom texten, vilket innebär att scenen varar länge, länge. Bonden kommer fram till att de inte kan bo kvar på gården, så de packar sina ägodelar, och därefter lastar de vagnen och hämtar hästen. Behöver jag påpeka att detta visas i realtid. Därefter får vi se en kulle med ett träd. Oj, vad löven blåser. Efter en minut eller två kommer bonden och hans dotter med häst och vagn traskande längst bort till höger. Efter några minuter har de nått fram till trädet, då de plötsligt försvinner. Vart tog de vägen? Efter en minut dyker de upp igen. De vänder om. Tydligen kom de fram till att det stormar för mycket för att de ska kunna fortsätta färden, så de återvänder. Nu går de från trädet och högerut.

Tillbaka på gården blir det plötsligt mörkt. De försöker tända sina fotogenlampor men de funkar inte! Och då plötsligt slocknar glöden i spisen. Vojne, vojne! Undergången knackar verkligen på dörren.

SPOILER:
Filmen slutar med att far och dotter sitter mittemot varandra vid bordet. Han äter en rå potatis. Hon vägrar äta.

Oj. Sorry. Nu avslöjade jag precis allt som händer filmen. Vilket alltså inte är mycket. Dialog finns här nästan ingen alls.

TURINHÄSTEN har ett ganska fantastiskt filmfoto. Svartvitt och vackert. Flotta åkningar. De stormiga miljöerna är onekligen stämningsfulla.

... Men vad hjälper det, när filmen är så här fruktansvärt tråkig och poänglös? TURINHÄSTEN är dock tråkigare på än annat sätt än tråkiga filmer som THE HOST och DEN SOM SÖVER, förlåt, DEN SOM SÖKER. De två filmerna vill vara spännande och underhållande. Béla Tarr har gjort ett konstnärligt val: TURINHÄSTEN ska vara tråkig! Långsam! Händelselös! Då jävlar blir det bra!
Filmen har vunnit en rad priser. Bland annat FIPRESCI-priset och Silverbjörnen i Berlin. Men det här är ju en sådan där film som vinner priser. Av någon anledning gillar juryer på filmfestivaler sådant här. Men om du har en vän eller bekant eller familjemedlem som på fullt allvar tycker att TURINHÄSTEN är en bra film: säg upp bekantskapen. Förgifta hans eller hennes mat. Eller häll åtminstone laxermedel i maten.

Bondgubben och dottern i filmen lever ett fruktansvärt tråkigt liv.

De enda som har det tråkigare är biopubliken.

Carl Th Dreyers film GERTRUD från 1964 brukar anses vara världens tråkigaste film. Jag har inte sett den. Därför utser jag TURINHÄSTEN till världens tråkigaste film. Det här är inget toppraffel - det är nollraffel.

Vad sätter jag för betyg på detta? Detta är trots allt ingen dålig film. frågan är om det är en film över huvud taget - det här känns mest som en videoinstallation som råkar biovisas. Tja, jag drar till med det här specialbetyget:

(Biopremiär 26/4)