Förvirrade tyska serier med Dill

Jag har tidigare skrivit om serietidningen Maffia, som Williams Förlag gav ut elva nummer av under 1974 och 1975, och som innehöll hårdkokta serier författade av Kjell E Genberg under pseudonymen Matt Jade. Maffia fick jag tag på- och läste som barn på 1970-talet - men, det fanns en annan, liknande tidning vid ungefär samma tid som jag inte kände till alls. Razzia. Först som vuxen upptäckte jag att Razzia var en tidning Williams gav ut åtta nummer av 1972. Häromdagen fick jag tag på ett exemplar; nr 4/1972.

Jag hade förväntat mig något i stil med Maffia, det vill säga en svenskproducerad action- och deckartidning. Vad jag fick var ... något annat. Jag har fortfarande inte läst färdigt den tunna tidningen. Jag lyckas bara läsa ett par sidor i taget innan jag måste pausa, eller sova. Förvirringen är nämligen total. Nog för att det gavs ut många oläsliga skräpserier på 70-talet, men Razzia måste vara något slags rekordsättare i oläslig förvirring.

Tidningen handlar om G-Man 33 Bob Kelly, som alltså är FBI-agent. Några upphovsmän är inte angivna, vilket var brukligt 1972. Någon copyrightinnehavare anges inte heller. Jag började läsa den stelt tecknade serien (med misspass i färgläggningen på de flesta sidorna), och tyckte genast att det här kändes märkligt bekant. Agent Bob Kelly och hans blonde partner Pat O'Hara är väldigt lika den i Tyskland ohemult populäre kioskdeckarhjälten Jerry Cotton och dennes partner Phil Decker. Serien om Bob Kelly är en direkt kopia på Jerry Cotton. Med lite god vilja liknar figurerna George Nader och Heinz Weiß, som spelade Cotton och Decker i en rad filmer på 1960-talet - men de är ännu mer lika Tony Kendall och Brad Harris, vilka spelade Jo Walker och dennes blonde partner Tom Rowland i en serie filmer som byggde på de tyska kioskdeckarna om Kommissar X.

Är Bob Kelly månne en serieversion av Jerry Cotton, som folket på Williams döpt om?

En fullkomligt obegriplig sekvens. Notera att den gripne skurken säger "Hans skägg!".

Serien om Bob Kelly är osannolikt illa berättad. Replikerna är konstiga, pratbubblorna är placerade lite hur som helst, det finns inget som helst flyt i berättandet, och allting är ologiskt. Inte ens de sämsta skräpserierna från den här tiden var så här kassa, och då räknar jag in avskrapet från engelska IPC.

Eftersom Bob Kelly har annonser insprängda i seriesidorna; bland serierutorna, pekade allt på att det handlar om en tysk serie - jag har tidigare skrivit om annonser i tyska serier, den texten kan ni läsa HÄR. Och mycket riktigt - min gamle vän, kollega och redaktör Joakim Gunnarsson identifierade serien som den tyska FBI - G-Man Bruce Cabot. Javisst var namnet Bob Kelly ett svenskt påhitt - men det handlade alltså inte om Jerry Cotton. Kanske tyckte man att det var dumt att döpa en FBI-agent efter den gamle Hollywoodskådisen Bruce Cabot, mest känd för KING KONG. Kanske tyckte man av Bruce Cabot var ett dåligt namn rent allmänt. Å andra sidan fanns det 1972 redan en annan FBI-agent som hette Kelly i Sverige - nämligen Phil Corrigan, agent X9 själv. Mel Graffs äldre version av X9 skilde sig så pass mycket från de moderna äventyren tecknade av Al Williamson, att figuren i Graffs tappning döptes om till Kelly vid FBI, medan Williamsons blev Agent Corrigan.
Bruce Cabots partner Pat O'Hara heter dock likadant i original.

Tidningen FBI - G-Man Bruce Cabot utkom med 22 nummer mellan 1969 och 1971. Det var Moewig Verlag som gav ut tidningen. Moewig var förlaget som gav ut klassisk kiosklitteratur som ovannämnda Kommissar X, och den fantastisk populära Perry Rhodan; en science fiction-titel som fortfarande ges ut. Största konkurrenten var Bastei Verlag, som gav ut Jerry Cotton, vilket de fortfarande gör (jag har skrivit om Bastei HÄR). Moewig lät alltså producera en exakt kopia av Jerry Cotton i form av en tecknad serie.

G-Man Bruce Cabots upphovsmän är mer eller mindre anonyma. Tecknarna kom från Studio Giolitti i Italien. På förstasidan i tidningen jag har finns en signatur inklämd, det står "U.Sam". U. Sam är Umberto Sammarini, som bland annat tecknat Fantomen och Mandrake för det italienska förlaget Fratelli Spada. En annan tecknare som jobbade med Bruce Cabot, var italienaren Angelo Todaro, född 1945. Todaro jobbade en del åt både Moewig och Bastei, och ritade bland annat Buffalo Bill - serien som i Sverige gick i kortlivade tidningen Prärie-Nytt. Han har dessutom ritat krigsserier åt IPC, han gjorde Turok- och Star Trek-serier åt förlaget Western Publishing i USA, och han har gjort sådana där italienska, pornografiska skräckserier. Vem eller vilka som skrev manus till Bruce Cabot är höljt i dunkel - än så länge. Antagligen var de tyskar.

Omslaget till Razzia 4/1972 är märkligt taffligt. De tidiga numren hade målade omslag, men senare använde man sig av krattigt tecknade bilder. Detta är synnerligen besynnerligt. De målade omslagen kom från den tyska originalutgåvan av G-Man Bruce Cabot. Men istället för att köra de målade omslagen på alla nummer av Razzia, lät man rita av dem! Hur kan detta komma sig? Fanns det någon orsak till detta? Jämför omslaget till FBI nr 18 med det till Razzia 4/72. På detta omslag ser man förresten även en röd sportbil i bakgrunden. Jerry Cotton kör en röd Jaguar. Till och med detta har man snott till Bruce Cabot.

Mannen som försåg FBI - G-Man Bruce Cabot med omslag hette Klaus Dill och levde 1922-2000. Dill var en extremt produktiv herre som spottade ur sig enorma mängder - säkert tusentals - omslag till tyska kiosktidningar (Tysklands motsvarighet till kioskböcker; A5-tidningar som kallas Romanhefte), serietidningar, böcker, och en ansenlig mängd filmaffischer.

Bland övriga serietidningar Klaus Dill försåg med omslag, finns Mark Strong - Der Mann von M.A.T.T. Det här är en figur ni nog känner till. När den amerikanska leksakstillverkaren Mattel (M.A.T.T.?) först lanserade sin docka Big Jim i Europa, döptes han om till Mark Strong. Mark Strong var hemlig agent. Det dröjde dock inte länge innan dockan fick heta Big Jim även i Europa, och han blev något slags äventyrare och idrottsman, snarare än agent.

I vilket fall: Big Jim blev alltså seriefigur i Tyskland. Det var Moewig som gav ut den. Själva serien var lika stel och tråkig som andra tyska actionserier från den här tiden, men omslagen var tjusiga.

Många av TOPPRAFFELs läsare är säkert omedvetet bekanta med många av Klaus Dills filmaffischer. Han gjorde massor av affischer för den tyska marknaden; storfilmer från Hollywood, spaghettiwesterns, diverse B-filmer - men han målade även affischer till tyska produktioner. Det var till exempel Klaus Dill som gjorde affischerna till de många tyrolerfilmerna - affischer som fortfarande används när de nu släppts på DVD.

Det finns ett flertal böcker om och med Klaus Dill i Tyskland, bland annat en med hans Karl May-illustrationer - ni vet, den tyske westernförfattaren som skrev om Winnetou och Old Shatterhand.

Nå. Vad kan vi lära oss av denna artikel? Jo, att allt inte var bättre förr. Verkligen inte. Däremot var mycket av 70-talets dynga intressantare och mer fascinerande än mycket av det som görs idag. Det är därför jag skriver artiklar som denna. Nu blev en bortglömd serietidning lite mindre bortglömd.