Bio: Sinister 2

Foton copyright (c) Scanbox

Först en liten varning riktad till er som inte sett den första filmen: SINISTER 2 är en direkt fortsättning, och därför måste jag avslöja hur det slutade förra gången. Okej? Bra.

I en tid när de flesta skräckfilmer som går upp på bio förses med den snälla, amerikanska åldersgränsen PG-13, kom Scott Derricksons SINISTER som en frisk fläkt för tre år sedan. Det här var en överraskande bra och otäck film (jag såg nyligen om den tillsammans med min flickvän, som också gillade den), och den hade dessutom försetts med Ethan Hawke i huvudrollen som författaren Ellison. Ellison råkade på den osedvanligt elake demonen Bughuul, som sedan urminnes tider verkar livnära sig på barn. Ellison hittade 16mm-filmer med groteska mord; hela familjer slaktades på de mest brutala sätt - och det var alltid ett av familjernas barn som var mördaren, och som sedan blev ett av Bughuuls onda spökbarn. Den alltmer paranoide Ellison försökte få klarhet i det hela - men blev på slutet yxmördad av sin dotter.

James Ransone spelade den namnlöse vicesheriffen som hjälpte Ellison i den första filmen, och han har nu tilldelats huvudrollen i uppföljaren, som regisserats av Ciarán Foy. Vicesheriffen är numera före detta vicesheriff och spenderar det mesta av sin tid på att försöka stoppa den egentligen ostoppbara Bughuul. Detta gör vår namnlöse vän genom att leta upp de tomma hus där de mördade familjerna bott och elda upp dem - men när han kommer till ett hus beläget intill en kyrka i vilken en massaker skett, visar det sig att en kvinna och hennes två söner flyttat in i huset.

Shannyn Sossamon spelar Courtney, medan Robert Daniel Sloan och dennes äkta broder Dartanian Sloan gör pojkarna Dylan och Zach. Dessa tre gömmer sig i det avsides belägna huset, eftersom Courtneys galne och våldsbenägne exmake vill ha vårdnaden om pågarna och tar till alla lömska knep.

Dylan är den vekare av pojkarna och han besöks varje natt av spökbarn som leder ner honom i källaren för att titta på snuffmovies - 16mm-filmer barnen har tagit när de dödade sina familjer. Bughuul och spökena vill att Dylan ska bli en av dem - men Dylan kämpar emot.

Courtney är glad att den före detta sheriffen dyker upp och hjälper till, men exmaken blir alltmer hotfull - och Zach, som känner sig försummad, ändrar personlighet han med. Inte till det bättre.

Återigen är det här en skräckfilm som försetts med en R-rating i USA - och återigen är detta ett plus. Rollfigurerna får svära, våldet är snaskigare, och det röks till och med en cigarrett i en scen. Ciarán Foys film är dock inte riktigt lika bra som originalet. James Ransone är en väldigt sympatisk hjälte och handlingen fungerar; framför allt vill man verkligen se Courtneys exmake råka illa ut. Tyvärr är några av spökbarnen inga höjdare till skådisar, vilket förtar dessa scener - och spökbarnen förekommer alldeles för ofta och har lite för mycket dialog. Slutet är lite rumphugget - och jo, det öppnar för en SINISTER 3.

Men om det är kalla kårar och obehag man är ute efter får man en hel del valuta för pengarna. Förvisso känns det precis som i den första filmen lite långsökt och konstigt med smalfilmande spöken - men det är effektivt. De gryniga filmerna med de brutala morden är väldigt obegagliga. De är sadistiska, blodiga och sättet det skildras på är påträngande. Stämningen förstärks av den ofta bisarra musiken, komponerad av tomandandy. Ett inslag med en amatörradio, en inspelning på norska och ett leksakspiano är effektivt. En övertoning från en bild på huset till ett svartvitt foto på samma hus får mig att tänka på en liknande scen i THE HOUSE BY THE CEMETERY.

Eftersom den skräck vi numera oftast utsätts för i biomörkret är tama, snälla produktioner som ANNABELLE och OUIJA känns SINISTER-filmerna välkomna. De gör sitt jobb bra, De är effektiva. De är elaka. De är lite nasty. Och det är bra,

Dessutom ser Bughuul ut som sångaren i ett hårdrocksband.

Jag ser gärna en SINISTER 3.

(Biopremiär 21/8)