Bio: Annabelle

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox/Warner Bros.

2013 år största skräcksuccé på bio var THE CONJURING – en hyfsad film som inte höll riktigt hela vägen. James Wans film gjorde nämligen samma misstag som så många andra spökfilmer: den fläskade på med för mycket spökerier och effekter, vilket förtog all form av skräck, spänning och kuslighet.

Filmens prolog var betydligt bättre än resten av filmen – i denna fick vi nämligen träffa den osedvanligt otäcka dockan Annabelle; en skapelse så grotesk att man undrar hur någon kunnat köpa den till sitt barn redan innan dockan blev besatt. Snacka om barnmisshandel.

Nu har Annabelle förärats en egen långfilm, för regin står John R Leonetti, som agerade filmfotograf på THE CONJURING. ANNABELLE kostade 6,5 miljoner dollar och räknas som en lågbudgetfilm. Det är ungefär dubbelt så mycket som en genomsnittslig svensk långfilm kostar, men med Hollywoodmått mätt, är det ingenting. Men när det gäller skräck är låg budget en fördel. Skräckfilm måste vara lågbudget för att fungera – med undantag för EXORCISTEN och några till, hur många högbudgetskräckfilmer kan du komma på som du gillar?

Jag missade pressvisningen av ANNABELLE och gick därför och såg den i en fullsatt salong på premiärkvällen – en upplevelse jag skriver om HÄR. Jag är kluven till att se skräckfilm på bio, åtminstone på vanliga visningar med ”vanlig” publik. Det brukar vara väldigt stökigt på visningarna. Samtidigt älskar jag att notera publikens reaktioner. Själv är jag så härdad att jag i princip aldrig tycker att någonting är otäckt och skrämmande – men det är härligt när eden unga publiken skriker sig hes av skräck.

ANNABELLE är en prequel till THE CONJURING och utspelar sig 1969. Det unga paret Mia och John (Annabelle (!) Wallis och Ward Horton) – uppenbarligen döpta efter Mia Farrow och John Cassavetes, som spelade liknande roller i ROSEMARYS BABY – väntar barn när de flyttar in i ett nytt hus. John har köpt en fin, dyr present till Mia, som samlar på dockor. Just det: Annabelle, en lika gigantisk som ful docka. Det dröjer dock inte länge innan idyllen krossas. Inspirerade av Mansonfamiljen störtar två galna sektmedlemmar in och attackerar Mia och John. Mia knivhuggs i magen innan polis anländer och sektmedlemmarna dödas. Blod droppar ner på Annabelle – och då händer det någonting med dockskrället …

Mot alla odds överlever inte bara Mia, hon föder även en välskapt dotter. Men inte blir det frid och fröjd för det. Märkliga saker börjar ske i hemmet. De tvingas flytta, men spökerierna följer med dem till den nya lägenheten. Även Annabelle, trots att John kastat henne i en soptunna. En gungstol gungar av sig själv, en grammofon spelar samma låt på repeat, det poppas popcorn …

Wallis och Horton är bra som det utsatta paret, de är sympatiska och blir inte irriterande, som så många andra liknande rollfigurer i liknande skräckfilmer. Och ANNABELLE är liksom THE CONJURING hyfsad. Den är förhållandevis lågmäld och jag sätter ett plus i kanten för att det inte vräks på med effekter mest hela tiden. Den svarthyade, bevingade demonen som då och då dyker upp var ingen höjdaridé, men Annabelle själv är en effektiv antagonisk. Vad som är intressant med denna docka, är att hon inte rör på sig. Alls. Hon är ingen Chucky; Chucky pratar och springer omkring. Annabelle sitter hela tiden blickstilla med stel, otäck blick.

Men Leonettis film lyfter aldrig riktigt. Förvisso är filmen Rated R i USA, men den är trots detta förhållandevis snäll. Det blir aldrig så kusligt som det borde bli, aldrig speciellt spännande.

… Tyckte jag. Den unga publiken i salongen verkade tycka annorlunda. Jävlar, vad skrämda vissa av dem blev! Oj, vad de skrek! Jag njöt i fulla drag av att höra ångestskriken. Vissa var alldeles skakiga när de lämnade salongen.

Betyget nedan är kanske lite i snällaste laget. Men jag tycker tillräckligt bra om filmen för att vilja se Annabelle återkomma ännu en gång. THE CONJURING 2 står på tur, men om dockan figurerar även i den har jag ingen aning om.

(Biopremiär 17/10)