Bio: Teenage Mutant Ninja Turtles

Foton copyright (c) Paramount Pictures Sweden

En gammal farbror försöker gå över en gata - och är på vippen att bli påkörd av en lastbil. En ung man kastar sig fram och knuffar undan farbrorn. Dock far en behållare med radioaktivt innehåll ut ur bilen och träffar den unge mannen i huvudet. Han blir blind - men utvecklar superkrafter. Men vad hände med behållaren? Den öppnades, hamnade i rännstenen och innehållet rann ner i en brunn. Där nere, i kloakerna, befann sig tre små bebissköldpaddor. När de utsattes för den radioaktiva geggan muterades de.

Det sägs inte rakt ut, men den unge man som åsyftas är förstås Matt Murdock, som blev Marvel Comics' blinde superhjälte Daredevil. Och det var så här ninjasköldpaddornas tillkomst förklarades för trettio år sedan. Det kan ha varit i Bild & Bubbla, men troligen var det i det danska fanzinet Fat Comic jag första gången läste om den lilla skitiga men otroligt hypade independenttidningen Teenage Mutant Ninja Turtles. De två serienördarna Kevin Eastman och Peter Laird hade skapat en parodi på de serietrender som rådde 1984: X-Men och de andra mutanterna, tonårshjältar som Teen Titans, och serier med japanska influenser, som Frank Millers Daredevil och Ronin. Eastman och Laird gav ut första numret av Teenage Mutant Ninja Turtles på egna förlaget Mirage. Tidningen trycktes i 3 250 exemplar och tack vare synnerligen smart marknadsföring blev den en enorm succé och ny upplagor trycktes upp.

Jag fick aldrig tag på det första numret när det kom, men väl det andra. Jag minns att jag då, 1984, blev lite besviken på hur förhållandevis tafflig serien var. Och den var inte speciellt kul. Men som bekant exploderade fenomenet - och Eastman och Laird blev så stormrika att de aldrig behöver jobba mer i sina liv. Om de inte vill. Kevin Eastman gifte sig med Penthousebruden Julie Strain och tog över den legendariska tidningen Heavy Metal och dess förlag. Peter Laird har i princip inte gjort någonting alls sedan han pysslade med TMNT på 1980-talet. Alldeles nyligen lade Kevin Eastman ut den allra första teckningen på en Ninja Turtle till försäljning. Karlsloken vill ha två miljoner dollar för den!

Till vänster: Den allra första teckningen. Till höger: Nummer två av tidningen.

1987 blev TMNT en tecknad TV-serie, riktad till barn. Sköldpaddornas personligheter förändrades en aning, de började tjoa "Cowabunga", och i Europa döptes de om till Teenage Mutant Hero Turtles, eftersom ordet "ninja" ansågs associera till våld. TV-serien blev en serietidning som även kom ut i Sverige, förstås, och vi översköljdes av Turtlesleksaker. Horst Schröder gjorde ett misslyckat försök att ge ut originalturtles på svenska. Jag minns att barn pratade om "vuxenturtles" - de visste tydligen att det fanns en annan sorts serie också.

Mellan 1990 och 1993 gjordes tre stycken live action-filmer för bio. Jag minns dem som rätt trevliga. När den första filmen kom satt dåvarande chefen för Statens Biografbyrå; Gunnel Arrbäck, i Robert Aschbergs studio i TV3 och skulle försvara beslutet att barnförbjuda filmen. Hon sa att slagsmålen i filmen är lika avancerade och tuffa som i vanliga actionfilmer, det spelar ingen roll att det handlar om talande sköldpaddor. En påtagligt berusad Alf Robertsson satt också i soffan och sluddrade fram "Om ungarna vill se den här jävla skiten, så låt dem göra det!".

Ytterligare två animerade TV-serier har kommit, 2007 kom en animerad biofilm, som jag av någon anledning inte sett, och det görs fortfarande diverse serietidningar - och jag har inte läst en enda.
Nu har alltså en ny långfilm  biopremiär, producerad av Michael Bay - och redan när projektet först nämndes för några år sedan blev dem omdiskuterad. Det pratades om att Bay skulle ändra på det mesta i sköldpaddornas väletablerade mytologi. Fast i slutändan blev det inte så mycket av det. Vad vi fått är en typisk Michael Bay-film.

För regin står den ojämne Jonathan Liebesman. Han har tidigare gjort DARKNESS FALLS, THE TEXAS CHAINSAW MASSACRE: THE BEGINNING, som jag gillade, och den fullkomligt osebara WORLD INVASION: BATTLE LOS ANGELES, samt nu senast WRATH OF THE TITANS.

Det hela börjar ganska bra. Öppningsscenerna är tecknade i samma stil som Eastman & Lairds serie, teckningarna tonar över till riktiga New York, och vi introduceras för den ambitiösa TV-reportern April O'Neil (Megan Fox - inte världens mest övertygande reporter) och hennes kollega Vernon (Will Arnett). De illasinnade gangsterninjorna i The Foot Clan, ledda av Shredder (Tohoru Masamune) härjar i New York, men April är säker på att det anlänt en vigilante som slår tillbaka. Hennes chef på TV-stationen (Whoopi Goldberg) avfärdar det hela som trams.

April har förstås rätt - men det handlar inte om en vigilante, utan om fyra stycken: Raphael, Michelangelo, Leonardo och Donatello: Teenage Mutant Ninja Turtles, ledda av råttan Splinter. De är glada och käcka - och tuffa - och April blir genast kompis med dem. I handlingen figurerar även William Fichtner, som spelar den respekterade forskaren Eric Sacks. Om Fichtner är med i en film vet man genast att man inte kan lita på hans rollfigur - och självklart är fallet så även här.

... Och så blir det en väldig massa action, jakter och fajting. Detta är ju en Michael Bay-produktion, så kan något sprängas i luften, så sprängs det i luften. Eller demoleras. Inte helt oväntat blir det för mycket av allting. Det är inte lika illa som i TRANSFORMERS-filmerna, men det här är könlöst och mest en massa brölande. Filmen känns längre än den är beroende på alla evighetslånga och gigantiska actionscener. Självklart i 3D.

Den här gången är sköldpaddorna datoranimerade. Johnny Knoxville gör Leonardos röst. Och av någon anledning är filmen bättre innan titelfigurerna dyker upp. Märkligt.

Filmen är från elva år och jag kan mycket väl tänka mig att låg- och mellanstadiekillar tycker att det här är skithäftigt. Men nej, det här är inget vidare - tycker jag i egenskap av vuxen.

... Däremot fick jag en märklig lust att se om de gamla långfilmerna från 90-talet ...

(Biopremiär 8/8)