torsdag 29 mars 2012

Bio: Wrath of the Titans

Foto copyright (c) Twentieth Century Fox Sweden
Nyinspelningen CLASH OF THE TITANS var långtifrån en höjdare (min recension finns HÄR), de flesta verkade hata i synnerhet den pissiga konverteringen till 3D, men trots detta har filmen nu fått en uppföljare, med de flera av skådisarna från den första filmen tillbaka i rollerna som gudar och halvgudar i den grekiska mytologin. Regissören är dock ny, den här gången är det Jonathan Liebesman (THE TEXAS CHAIN SAW MASSACRE: THE BEGINNING, bra, WORLD INVASION: BATTLE LOS ANGELES, usel) som hållit i spakarna, och till skillnad från förra gången, var filmen avsedd att visas i 3D redan från början. I intervjuer har filmskapare och skådisar pratat om hur missnöjda de var med första filmen och att det skulle bli rätt den här gången; filmen sades vara skitigare och tuffare.
Efter att ha sett WRATH OF THE TITANS konstaterar jag att ... Nej, det bidde inte så mycket bättre den här gången. Visst - 3D:n är bättre, den är långtifrån perfekt och lite oskarp ibland, men en åkning genom en grotta är effektiv liksom några andra scener med vulkanutbrott och annat, men som oftast är fallet är 3D:n onödig.
Sam Worthington är tillbaka som Perseus, halvgud och son till Zeus (Liam Neeson igen). Perseus är försedd med ny frisyr, men i övrigt är han fortfarande lika trist och träig. En liten son har han också hunnit skaffa sig, men hans älskade Io har gått och dött.

Storyn går visst ut på att människorna inte längre tror på gudarna, vilket är ett måste för att hålla den illasinnade Titanerna i schack. Ralph Fiennes gör åter dödsguden Hades, och denne tillsammans med krigsguden Ares (Édgar Ramírez) ingår något slags förbund med Titanerna och deras ledare Kronos. Eller hur det nu var. Helvetet på Jorden bryter ut, monster och demoner attackerar, och Perseus sitter upp på sin flygande häst Pegasus, för att tillsammans med drottning Andromeda (Rosamund Pike) och några andra vapendragare hitta de tre vapen som tillsammans bildar det mäktiga spjut som kan döda Kronos.
Jag vet inte om jag hängde med riktigt. Turerna i handlingen kändes mest förvirrade. Rättare sagt, handlingen försvinner bland alla strider och specialeffekter. Det är en stor och myllrande film - och aldrig någonsin engagerande, intressant, spännande eller rolig. När jag var barn gillade jag verkligen de grekiska gudasagorna, och jag gillar förstås de där trevliga, färgsprakande matinéfilmerna som gjordes under 1950- och 60-talen. Därför är det lika märkligt som synd att en modern version som WRATH OF THE TITANS blir en stökig och trist soppa som det här.
Hjältarna hamnar i den ena pampiga, svindlande miljön efter den andra, cykloper anfaller i skogen, räliga demoner bär sig åt, enorma arméer marscherar - och jag gäspar.
Plötsligt dyker Bill Nighy iförd stort skägg upp i en liten roll som Hephaestus, mannen som smidde gudarnas vapen, och han är lite rolig och verkar försöka sig på medveten ham acting. Jag gillade även att Kronos ser ut som ett Jack Kirby-monster, när han väl dyker upp på slutet.

Till mångt och mycket ser filmen ut- och känns som ett TV-spel. Hjältarna kämpar sig igenom olika nivåer, på varje nivå möter de olika typer av motstånd i form av monster eller förrädiska gudar, och till slut måste slutbossen Kronos bekämpas. Även estetiskt ser det ofta ut som ett TV-spel - och Worthington är så trist att han lika gärna skulle kunna vara datoranimerad. Bortsett från Andromeda finns här nästan inga kvinnor. Rosamund Pike är söt.
Jag fick även lära mig att när grekiska gudar dör, förvandlas de till en grå sandstaty som visar sig innehålla guldsand när sandkornen vackert blåser iväg.
Jag har ingen aning om hur publiken kommer att ta emot WRATH OF THE TITANS. Vem vet, tonåringar tycker kanske att det här är hur coolt som helst. Nå, filmen är möjligen aningen bättre än CLASH OF THE TITANS, men jag sätter ändå samma betyg som förra gången:







(Biopremiär 30/3)

0 kommentarer:

Skicka en kommentar

 

TOPPRAFFEL! Copyright © 2012

Bloggerfy Splinx