Foton copyright (c) Paramount Pictures Sverige
Äntligen är den här! utbrister vi unisont – och ironin formligen droppar från taket. Michael Bay är tillbaka med en fjärde TRANSFORMERS-film. Vad hände i den förra? Jag minns inte. Jag minns ingenting mer än att den var lång, bullrig och innehöll stridsscener som aldrig slutade. Förvisso tyckte jag att den första filmen i serien var överraskande bra, men sedan gick det utför.
Med den här fjärde filmen har Bay nästan överträffat sig själv. Enligt förhandssnacket skulle filmen bli betydligt bättre än föregångarna, inriktningen skulle bli annorlunda – men i slutändan visade det sig bara vara ännu mer av det gamla vanliga. Fast ännu längre och ännu mer öronbedövande. När filmen äntligen slutade efter två timmar och 45 minuter (!) var det inte utan att jag undrade vad jag hade sett. Vad fanken handlade filmen om?
De mänskliga huvudpersonerna är nya den här gången. Mark Wahlberg är Cade Yeager, något slags mekaniker och robotexpert, ensamstående med söt dotter (Nicola Peltz), som i sin tur har en tre år äldre pojkvän (Jack Reynor). Cade köper en lastbil och det visar sig att det inte är vilken lastbil som helst – det är Transformersledaren Optimus Prime.
Kelsey Grammer spelar den onde CIA-agenten Harold Attinger som anser att alla jätterobotar är ett hot, även de goda, så han gör sitt bästa för att utplåna dem. I handlingen finns även en synnerligen illasinnad jätterobot från yttre rymden som även han vill utplåna Prime och hans plåtpolare. Bland de onda hittar vi även Stanley Tucci, fast han är kanske inte så ond ändå, och efter ett tag förflyttas handlingen till Hongkong. Polischefen där spelas minsann av Michael Wong; den gamle fine hjälten från Hongkongklassiker som IN THE LINE OF DUTY – det var minsann längesedan jag såg honom i något, fast jag ser här att han gör film precis hela tiden, ett par om året. Tja, det är väl jag som har tappat kollen på Hongkongaction.
Mark Wahlberg har ungefär ett och samma ansiktsuttryck filmen igenom – vilket han ju oftast har i sina filmer. Fast i det här fallet passar det nog rätt hyfsat, eftersom rollen mest går ut på att springa och fly undan maffiga explosioner och nerfallande metallskrot. Och det är ingen hejd på explosionerna och robotslagsmålen. Allvarligt talat – det känns som om robotarna slåss oavbrutet i tre timmar. Det dröjde inte länge innan jag tröttnade. Det är möjligt att en tolvåring tycker att detta är fantastiskt, men det gör inte jag – i synnerhet som den eventuella handlingen försvann i stridens hetta. Ibland är dialogen hysteriskt dum – dummast är Optimus Primes avslutande utläggning om att man ska tänka sig att en stjärna på himlen kan vara hans själ. Hursa?!
… Men jag känner ändå att jag nog får sätta en tvåa i betyg. För det går inte att sticka under stol med att specialeffekterna och datoranimationen är otroliga och övertygande. Nog ser det här ut att vara på riktigt. Även (den idag obligatoriska) 3D:n funkar bra.
Filmen är en kinesisk samproduktion, Hollywood vill ju absolut inte missa den enorma publiken därborta, och på kort tid har TRANSFORMERS: AGE OF EXTINCTION spelat in en hysterisk massa pengar. Med andra ord – det lär nog inte dröja alltför länge innan film nummer fem anländer. Fyra timmar lång och ännu bullrigare.
(Biopremiär 10/7)
TOPPRAFFEL! 