Bio: Blå är den varmaste färgen - kapitel 1&2

Foton copyright (c) Folkets bio

Nu blir det franskt här på TOPPRAFFEL! ... Igen! Och inte vilken fransk film som helst, utan 2013 års omtalade Guldpalmsvinnare i Cannes; Abdellatif Kechiches (SVART VENUS) tre timmar långa kärleksdrama BLÅ ÄR DEN VARMASTE FÄRGEN - KAPITEL 1&2. Orsaken till att filmen är omtalad är - som så ofta är fallet med filmer som tävlar i Cannes - dess explicita sexscener. I Cannes älskar man att chockera och låta sig chockeras. Där frossas det i sex och våld inom den konstnärliga filmens förlåtande ramar. Ofta är detta sex och våld det enda man minns av filmerna, som i övrigt har en tendens att vara slätstrukna eller direkt dåliga.

Det enda jag visste om Kechiches film är att det handlar om ung, lesbisk kärlek, att sexscenerna är explicita, att Steven Spielberg älskade filmen, och att den bygger på ett seriealbum av då 19-åriga Julie Maroh; "Le Bleu est une couleur chaude", vilket vann ett pris i Angoulême 2011. Filmens originaltitel lyder dock LA VIE L'ADÈLE; "Adèles liv".

Den tonåriga Adèle spelas av Adèle Exarchopoulos (I GRYNINGENS TIMMAR), som faktiskt fyller tjugo samma dag filmen har svensk premiär. Adèle, som enligt distributörens hemsida är sexton; i filmen hävdas att hon är arton, går på gymnasiet, anses vara en av de sötaste tjejerna i klassen; hon är intresserad av litteratur, och har halvhjärtade relationer med killar. På nätterna ligger hon dock hemma och onanerar vilt och tänker på en blåhårig tjej hon sett på stan. En av hennes tjejkompisar kysser henne; det var bara ett infall, men Adèle tar det på allvar och inser att hon nog är lesbisk. Verkar det som.

Hon hänger med en kille på en gayklubb, vilken hon lämnar för att istället smita in på en klubb för lesbiska. Minsann om inte den blåhåriga tjejen sitter där. Léa Seydoux från INGLOURIOUS BASTERDS och MISSION: IMPOSSIBLE - GHOST PROTOCOL spelar den något äldre (Seydoux är 28) flatan Emma, som studerar på konsthögskolan i Lille, där det hela utspelar sig, och som kommer fram till Adèle för att snacka. De två fortsätter att träffas, de ligger med varandra, de blir ett par och flyttar ihop, de har kul, de bråkar, och utan att jag riktigt uppfattade det hinner det gå åtminstone tre år, visar det sig. Vad som är kapitel ett och två vet jag inte, det här är väldigt långa kapitel. Kommer det fler?

Storyn är egentligen inte mer än den gamla vanliga pojke-möter-flicka - med pojke utbytt till flicka. Dock är detta exceptionellt välspelat och filmen håller en realistisk ton som är ovanlig; det känns dokumentärt på samma sätt som till exempel VI ÄR BÄST!. De två tjejerna i huvudrollerna är sympatiska, vilket är en fördel; rent allmänt är de flesta medverkande sympatiska. Adèle Exarchopoulos är väldigt söt och kameran älskar att filma hennes ansikte och kropp ur alla möjliga vinklar - vilket förstås får mig att känna mig lätt gubbsjuk. Fast egentligen vore det ju värre och konstigare om jag inte gillade att titta på tösen.

Nå, hur är det då med de omtalade sexscenerna? Jodå, gott folk. De är långa. Väldigt långa. Och det är ingen tvekan om att Exarchopoulos och Seydoux kör loss på riktigt*. Förvisso får vi inga extrema närbilder på uppspärrade kön och annat köttigt, men tagna ur sammanhanget skulle de här scenerna i det närmaste kunna vara hämtade ur en porrfilm. Ja, jösses, jag blev ju rent svettig. Och det var intressant att notera den kompakta tystnaden i salongen på pressvisningen. Ingen flåsade tungt. Förutom grafiskt sex får vi en del nakenposerande och en trevligt omotiverad duschscen, som mest går ut på att exponera Exarchopoulos' kropp. Det hade man aldrig kommit undan ostraffat med i en ren underhållningsfilm. I jämställdhetens namn får vi i början även en scen där Adèle ligger med en kille. Schlofs! låter det när hans praktstånd slår i låret. 

Kechiche är även fascinerad av att filma Exarchopoulos' mun, gärna halvöppen när hon sover. Vi får även massor av scener med folk som äter, gärna närbilder på mat som skyfflas in i munnar. Minus för scenen där Adèle och tillfällig pojkvän äter crêpes och pratar med mat i munnen. Jag blev verkligen hungrig när jag såg filmen. Den pasta bolognese det ofta bjuds på ser härlig ut.

Det enda problemet med BLÅ ÄR DEN VARMASTE FÄRGEN är att den varar två timmar och 59 minuter. Det finns ingen som helst anledning till att den ska hålla på så länge. Nu är filmen så pass bra och underhållande att den inte är smärtsamt lång (till skillnad från till exempel THE HUNGER GAMES: CATCHING FIRE), men ett stort antal scener känns fullständigt onödiga. Visst, vi får uppleva Adèles vardagslunk, men det hade inte behövts skildras i bild.

Jag får erkänna att jag var skeptisk innan jag såg filmen, men jag konstaterar att detta är en av höstens bättre filmer.

 

 

(Biopremiär 22/11)

* Det florerar en del rykten om att de två huvudrollsinnehaverskorna bär något slags lösvaginor i latex, gjutna efter deras egna sköten. Tillåt mig att tvivla. Vad är det för mening med det - och vad gör det för skillnad? När de har hela ansiktet upptryckt mellan varandras skinkor och näsan i anus, vad skulle det vara för mening med en liten bit latex över muffen?