tisdag 8 oktober 2013

Bio: Vi är bäst!

Foton copyright © 2013 Memfis Film/P-A Jörgensen
När jag var i tio-tolvårsåldern i slutet av 1970-talet köpte jag och en kompis varsin elgitarr, fast beslutna att bilda ett hårdrocksband - inspirerade av Kiss. Vi blev aldrig fler än två i vårt band, men vi skrev låtar och framför allt ritade vi upp hur vi skulle vara sminkade, hur scenklädernas skulle se ut, och hur många bomber vi skulle ha på scenen. Vi tog till och med gitarrlektioner - fast vi lyckades aldrig lära oss att spela.
Efter ett tag började den musikaliska inriktningen att ändras. Min kompis' texter handlade om att kärnkraftverk läcker och kommer att sprängas och alla ska dö. Politiskt värre. Han skrev även en smäktande kärleksballad på engelska. "I was love", hette den. Texten gick "I was love in inte the girl. His name was Susan". Han var inget vidare på engelska, min kompis.
Jag slutade att lyssna på Kiss ungefär när "Unmasked" kom. Rättare sagt, jag började lyssna på annat istället - Kiss återvände jag självklart till en del år senare. Framför allt lyssnade jag på Ebba Grön, KSMB och Dag Vag - och Imperiet när de tog vid, förstås. Av ett märkligt sammanträffande fyller KSMB:s sångare Alonzo 53 år just idag när jag skriver detta! Men ärligt talat har jag lite svårt för KSMB numera - jag tycker att få av låtarna håller.
Fyra år efter praktfiaskot med den internationella, totalsågade filmen MAMMUT (som jag inte mitt någonting alls av) är Lukas Moodysson tillbaka med en ny film. Min inställning till Moodysson som person har aldrig varit den bästa och den har förstås inte ändrats. Under Bokmässan lade en kompis till mig (Vi kan kalla honom "Lars K") fram en intressant teori: eftersom Lukas Moodysson tar sig själv på så stort allvar bör han ägna sig åt komedier. När han gör drama blir det liksom för mycket. Och det stämmer. Jag var inte sådär jätteförtjust i FUCKING ÅMÅL, men den är okej. TILLSAMMANS gillade jag. Men det han gjorde därefter är mest taffligt mög. Moodysson själv har konsekvent gett dåligt intryck när han figurerat i diverse sammanhang - och jag glömmer inte när han försökte sälja en tom plastkasse till Jan-Olov Andersson i Cannes.
Nu kommer så Moodyssons nya film - och jösses jävlar, den är riktigt bra. Den är jättebra. VI ÄR DET BÄST! är det bästa Lukas Moodysson har gjort. Kanske för att jag känner igen mig en hel del, men även för att filmen verkligen är skitrolig och genomgående underhållande.
Svenska barnskådespelare har ofta konstiga namn. Här har Moodysson lyckats hitta två stycken som båda heter Mira - Mira Barkhammar och Mira Grosin (lustigt, i HOTELL medverkar en som heter Mira Eklund). En tredje tös heter Liv LeMoyne. Och en kille heter Alvin Strollo. Besynnerligt. Jag såg en gång en klasslista från en skola på Östermalm. Där hette alla sådant. Ofta med tillägget "af" eller "von" i efternamnet.
VI ÄR BÄST! bygger på Coco Moodyssons seriealbum "Aldrig godnatt" från 2008. Det har jag inte läst. Jag föredrar serier av serietecknare som kan teckna - men sådana är svåra att uppbringa i dagens Sverige. Barkhammar och Grosin spelar de två trettonåringarna Bobo och Klara. De är bästisar och lite utanför i skolan. Året är 1982 och de övriga eleverna på skolan hävdar att punken är död. Det går inte Bobo och Klara med på. De gör sitt bästa för att vara punkare och rebeller i sin trygga medelklasstillvaro - vilket förstås är rätt gulligt. De är väldigt rara, de här töserna. De försöker smita undan från gymnastiklektionerna (vilket jag också kan relatera till, jag hatade att jönsa omkring där), de sitter hemma och lyssnar på Ebba och KSMB, och de hänger på en fritidsgård där några äldre, tuffa killar ständigt repar med sitt hårdrocksband Iron Fist. Tjejerna bildar hastigt och lustigt ett eget band och repar de med. Sättningen är trummor och bas - två instrument de inte kan spela överhuvudtaget. De har bara en låt - den heter "Hata sport" och texten går "Hata sport! Hata sport! Hata sport!".
De inser sina begränsningar och behöver ytterligare en medlem, en som kan spela. Valet faller på den kristna Hedvig (LeMoyne), som kan spela gitarr. Hedvig imponerar när hon framför "Sex-noll-två" och övertalas att vara med i bandet trots att hon är en blyg och udda fågel. "'Häng gud' är en religiös låt!" hävdar Klara när hon försöker övertala Klara.
VI ÄR BÄST! är en ganska episodisk film. Och episoderna är oftast väldigt roliga. Men det som gör filmen så bra, är att den liksom FUCKING ÅMÅL och TILLSAMMANS har en fantastisk tonträff. Det här ser ut som 1982, det känns som 1982 och rollfigurerna pratar och beter sig som riktiga människor och inte som skådespelare på en scen, vilket annars är brukligt i svensk film. I en intervju säger de unga huvudrollsinnehavarna att de tvingades att prata annorlunda, folk pratade inte likadant för trettio år sedan. Något jag själv faktiskt inte tänkt på. Men det stämmer förstås.
Huvudrollsinnehavarna gör oerhört bra ifrån sig, starkast intryck gör den karismatiska Mira Grosin, som säkert kan bli något i framtiden. Och så har vi David Dencik i rollen som Klaras farsa. Det är en rätt liten roll, men han är fantastiskt rolig! I HOTELL visade han ju att han är en enastående komiker och här får vi mer av den varan.
Musiken består nästan uteslutandet av KSMB- och Ebba Grön-låtar. När de vuxna festar och är svenniga lyssnar de på Lundell ("Kär och galen") medan de Populära Tjejerna i skolan dansar till Human League. Bandet Iron Fist framför sina egna låtar. "Hata sport" får vi höra ett antal gånger.
Jag anar guldbaggar här. MONICA Z må vara framgångsrik, men VI ÄR BÄST! är en betydligt bättre film. Jag gissar att Edda Magnason kommer att knipa guldbaggen för bästa kvinnliga huvudroll, medan VI ÄR BÄST! blir bästa film - och kanske även regi och manus. David Dencik bör tilldelas guldbagge för bästa manliga biroll för HOTELL - och för Mannen med klarinetten i den här filmen.
VI ÄR BÄST! är årets bästa svenska film. Med bred marginal.






(Biopremiär 11/10)

-->



0 kommentarer:

Skicka en kommentar

 

TOPPRAFFEL! Copyright © 2012

Bloggerfy Splinx