torsdag 20 augusti 2009

Bio: Inglourious Basterds

Buongiorno!
 En gång i tiden var Quentin Tarantino det coolaste som fanns. RESERVOIR DOGS och PULP FICTION. Två filmer som förstås slog knock-out på mig liksom på de flesta andra. Men Tarantino var mer än filmerna. Han var ju Tarantino! Killen som gillade precis samma grejor som jag och som hade sådant flyt att han kunde göra filmer baserade på sina influenser. Den bastarden! JACKIE BROWN var förvisso något svagare, men å andra sidan skrev han manuset till TRUE ROMANCE, vilken kanske var bättre än de filmer han regisserade själv.
 Men så gick det inflation i Tarantino och hans stil. Gangsterfilmer med uppbruten kronologi och ironiskt våld kom det tretton på dussinet av, och efter inte alltför lång tid var det inte så kul längre. Tvärtom började Tarantino kännas rätt passé. Åtminstone för mig.
 Efter att det varit tyst om honom ett bra tag, slog han plötsligt till med KILL BILL VOL. 1, och jag var åter fast. Jag älskade KILL BILL och älskar den fortfarande. I samband med den premiären såg jag om PULP FICTION, men nej - den kändes fortfarande väldigt mycket 1994.
 Jag längtade till KILL BILL VOL. 2, men när den kom, blev jag aningen besviken. Det är långt ifrån en dålig film, men den är inte lika bra som första delen, som saknade den typiska Tarantinodialogen. Tydligen fick Tarantino för sig att vräka på med extra mycket dialog i andra delen för att kompensera, och folk pratar och pratar, och för långa, konstruerade konversationer och monologer - de pratar för pratandets skull.
 Än värre blev det i floppen DEATH PROOF, som i Europa biovisades i en förlängd version, medan den i USA förstås buntades ihop med Robert Rodriguez tjoflöjtrulle PLANET TERROR i en kortare version under rubriken GRINDHOUSE. Jag såg den i Cannes efter att ha hört en massa dåligt om den från amerikaner. Nå, så dålig var den inte, DEATH PROOF är okej, men folk pratar och pratar och dialogen är krystad. Skulle Quentin Tarantino kännas passé nu igen? Hade han tappat handlaget?
 Mannen har sedan 1990-talet pratat om att göra en "guys on a mission"-krigsfilm, och eventuellt en remake av Enzo G. Castellaris kultklassiker THE INGLORIOUS BASTARDS från 1978 med Bo Svenson och Fred Williamson. Och jo, långt om länge blev den av - men premiären i Cannes i våras mottogs rätt blandat och ljummet. För långt, för pratigt, för händelselöst, tyckte folk.
 Jag har varit fan av Castellaris film sedan det videoglada 80-talet. Förra året släpptes den på DVD i Sverige, och min recension i Helsingborgs Dagblad kan ni läsa HÄR. Nu är den åter aktuell, i en lyxbox i begränsad upplaga som visst säljer som smör. Men varför göra en nyinspelning av den här filmen? Dels är den alldeles för "ny", dels är det en kultfilm, men framför allt - är inte Tarantino lite för cool för att hålla på med remakes?
 Det framgick snart att Tarantinos film med sin medvetet felstavade titel inte är en egentlig nyinspelning, men när jag satte mig ner i salong 2 på Filmstaden för att se den, hade jag inga jättehöga förväntningar.
 Ja, pojkar och flickor. Tänk så det kan bli. Tänk så överraskad man kan bli. Tänk så kul det är att bli riktigt överraskad och få uppleva en riktigt, riktigt, RIKTIGT bra film! Jag har tidigare hävdat att GRAN TORINO är årets bästa film - åtminstone om man är gammal Clintan-fan - men HÄR har vi ju årets bästa film. Tveklöst!

 Den två och en halvtimme långa INGLOU-

RIOUS BASTERDS är indelad i kapitel och börjar på den franska landsbygden 1941. Den oerhört artige, intelligente, välartikulerade och grymme naziofficeren Hans Landa (Christoph Waltz), kallad judejägaren, besöker en liten stuga där en mjölkbonde gömmer judar. Judarna dödas - men unga Shosanna (Mélanie Laurent) kommer undan.

 Därefter presenteras vi för bastarderna. Brad Pitt är löjtnant Aldo Raine och pratar en Tennesseedialekt så tjock att man kan skära djupfryst torsk med den. Han plockar ut åtta judiska soldater, vilka bildar specialkommandot the basterds. De ska bege sig till Frankrike och samla på sig hundra tyska skalper vardera - bokstavligt talat. Aldos Bowiekniv går varm och han får smeknamnet Aldo the Apache. Fast Donny, kallad Björnjuden (Eli Roth), gillar även att slå sönder tyskarnas skallar med ett basebollträ.
 Fyra år senare. Shosanna driver en liten biograf i Paris, och en dag får tyskarna för sig att förlägga galapremiären på en ny, tysk propagandafilm där. Alla kommer att befinna sig på biografen: Hitler, Göring, Göbbels - gänget, helt enkelt. Shosanna planerar att elda upp bion när tyskarna bänkat sig. The basterds är på väg dit för att spränga bion i luften. Och sedan...
 ...ska jag inte berätta mer.
 Visst. Filmen är lång. Den innehåller inte speciellt mycket action. Det pratas mycket.
 Men! Den myckna dialogen är bland det bästa jag någonsin hört på bio. Pratandet för pratandets skull är borta. Den här gången för dialogen handlingen framåt, det är intelligent skrivet, och fängslande. Dialogen sker även på flera språk - och ofta finns det en baktanke med de olika språken och när de används. Det finns en speciell orsak till att den slemme nazisten byter från franska till engelska i filmens första kapitel; det är inte bara för att tröga amerikaner ska slippa läsa undertexter.
 Vidare är INGLOURIOUS BASTARDS till stora delar riktigt rolig; Brad Pitt är hur festlig som helst och hans "Buongiorno" mot slutet är årets bästa replik. De komiska scenerna är många, men tack vare skådespelarna och det smarta manuset, kan humorn tvärt vändas till chockerande händelser. Och faktum är att jag mot filmens upplösning kom på mig med att tycka att det här var spännande - på riktigt. Eftersom Tarantino har skrivit om andra världskrigets historia, är utgången allt annat än given - och nej, det här är ju ingen nyinspelning av Castellaris film, likheterna är få.
 Österrikaren Cristoph Waltz fick pris som bästa manliga skådespelare i Cannes - och det är han verkligen värd. Mannen är makalös. Han skiftar obehindrat mellan fyra språk och hans inställsamma leende som snabbt kan växla till ett iskallt stenansikte är obetalbart. Det är en otäck, men underhållande och ibland lustig herre. Otroligt skicklig rollprestation.
 Och så har vi den ljuvliga Mélanie Laurent. Jösses. Hon är i princip min idealkvinna. På flera sätt. Underbart söt på ett franskt sätt, och inte blir det sämre av att hon pratar franska. Jag hade blivit lika kär i henne som en av filmens tyskar. Och Diane Krüger är kul som tysk filmstjärna. Många var tveksamma till att låta regissören Eli Roth (HOSTEL) spela en av bastarderna, men jag har inga anmärkningar mot honom. Jag tycker inte heller att Mike Myers gör bort sig som typisk brittiskt officer fånig frisyr. Bo Svenson står listad som amerikansk officer; jag misstänker att han är med i filmen-i-filn som visas på biografen. Enzo G Castellari ska visst spela sig själv, men var han gör detta har jag ingen aning om.
 Men hur är det med de popkulturreferenser Tarantino är så känd för? Jodå, visst dyker de upp - men jag tror inte att vi är alltför många som uppfattar dem. Til Schweigers rollfigur heter Hugo Stiglitz (Stiglitz spelade huvudrollen i Umberto Lenzis NIGHTMARE CITY), i en scen utger Roth sig för att heta Antonio Margheriti (regissör bättre känd som Anthony M Dawson) - på den nivån ligger referenserna, plus att låturvalet på soundtracket är av nyare datum än 40-talet (Morricone, förstås, och David Bowie används effektivt i en scen).

 Förres-

ten, om jag fått möjlighet att intervjua Quentin Tarantino, hade min andra fråga varit "Hur fanken kan du regissera en film på flera språk du säkert inte förstår?" För det undrar jag. Han måste ju verkligen veta att skådisarna framför replikerna på rätt sätt, med rätt betoning, och sådant kan vara svårt att höra om man inte själv talar språket väldigt väl. Min första fråga hade varit "Hörru du, Chris Ray - Fred Olens son - berättade att kameran du lånade av Fred en gång på 80-talet var trasig när du lämnade tillbaka den utanför ytterdörren och sedan smet. Stämmer det?"

 Hur ska jag då sammanfatta INGLOURIOUS BASTERDS? Jo: jag vet inte hur längesedan det är jag såg en film som jag faktiskt inte ville skulle ta slut. Alra minst en så här lång film. Det här är en cineastisk njutning från början till slut. Filmen saknar även flera av de nu lite klyschiga berättartekniska grepp Tarantino brukar använda sig av. Det är rakare, mer eftertänksamt - det här känns faktiskt som en europeisk film. Kanske till och med som en tysk sådan?

(Biopremiär 21/8)  

6 kommentarer:

Micke sa...

Så vitt jag uppfattade var Bo Svensson den amerikanske general Landa pratade med i telefon men jag kan ha fel

Pidde Andersson sa...

Hmm... Men fick man se, eller ens höra, denne general? Minns inte...
Jag sökte lite på nätet, men hittade inget svar. Inte ens på http://bosvenson.com.

Thomas sa...

Jag är nästan helt säker på att Bo Svenson är en av generalerna i "Nation´s pride" (precis som du sade) och han är suddig när han är med i bild men det låter definitivt som hans röst.

Pidde Andersson sa...

Jo, enligt Jan-Olof Andersson är Bo med i filmen-i-filmen.

Niklas sa...

Den general Landa talar med får man inte höra rösten på. Däremot kan jag ta gift på att Lt. Raine tar instruktioner över radion av Harvey Keitel...

Pidde Andersson sa...

Jo, visst är det Harvey Keitel! Faktum är att jag fick reda på detta fem minuter innan jag såg din kommentar, så jag hann inte skriva om det själv.

Skicka en kommentar

 

TOPPRAFFEL! Copyright © 2008-2019