torsdag 28 mars 2013

Bio: The Host

Foton copyright (c) Noble Entertainment
Ibland kommer det en film som tränger sig rakt in i miljarder hjärtan. En film som får oss att se på filmkonsten på ett helt nytt sätt. En film som förändrar världshistorien så som vi känner den.
THE HOST är inte denna film.
Ibland kommer det en framgångsrik sydkoreansk film om ett jättemonster.
Det är THE HOST från 2006.
Andrew Niccols THE HOST är en av årets absolut sämsta filmer. Nej, förresten, ändra det till decenniets sämsta filmer. Niccols har tidigare skrivit manus till filmer som GATTACA, TRUMAN SHOW, THE TERMINAL, THE LORD OF WAR, och vissa av sina manus har han även regisserat själv. Visst har han även gjort krafs som S1M0NE och IN TIME, men av THE HOST att döma verkar han ha glömt allt han lärde sig när han gjorde sina prestigefilmer.
Å andra sidan beror detta säkert på att THE HOST är en filmatisering av en bok a Stephenie Meyer. TWILIGHT-tanten. Det här var hennes försök att följa upp TWILIGHT och boken kom 2008 - året efter släpptes den på svenska som "Genom dina ögon". Om boken blev en lika stor succé som vampyrserien har jag ingen aning om. Niccols filmatisering kämpar i alla fall desperat för att skapa ännu ett biofenomen. På pressvisningen var vi till och med tvungna att skriva under ett papper och lova att vi inte recenserar filmen innan premiärdagen och att vi inte spelar in den (!) - varpå mobiltelefonerna stoppades ner i plastpåsar. Jo, som bekant är det ju medelålders filmkritiker som sitter i biosalonger och filmar och sedan lägger ut på nätet ...
Till filmen.
Var ska jag börja? Det här är så katastrofalt uselt, Beyond Bad, att jag känner mig handfallen.
Nå. Det börjar med rymden och Jordklotet och en pretentiös berättarröst. Vi befinner oss i framtiden, tror jag, eller i ett parallelluniversum. Det råder fred på Jorden! Det finns ingen svält! Alla har det bra! Detta beror inte på att Jordens befolkning har skärpt sig, utan på att utomjordingar har anlänt och tagit över - VÄRLDSRYMDEN ANFALLER-style. Rymvarelserna ser ut som små silvriga, spindelliknande fröer och dessa stoppas in in människorna genom ett snitt i nacken. Hur de lyckades med detta första gången vet jag inte, eftersom de här fröerna förstås inte kan hålla i en skalpell.
Riktigt alla människor har de här frälsarna från rymden inte lyckats ta över. En av dem är Melanie (Saoirse Ronan från FLICKAN FRÅN OVAN och HANNA). Fast hon är inte människa speciellt länge i den här filmen, alldeles i början hoppar hon ut genom ett fönster för att ta sitt liv, men överlever och återuppstår som en annan Jesus som rymdvarelsen Wanderer, kallad Wanda. Det enda som skiljer rymdvarelserna från människor är deras klarblå, silvrigt lysande ögon.
Men nu råkar Melanie leva kvar inne i Wanda, och det var inte planerat. Melanie pratar med Wanda inne i huvudet, vi hör rösterna - och det är hur fånigt som helst!
Melanie har en pojkvän, Jared (spelad av Jeremy Irons' son Max, från ruttna RED RIDING HOOD), och en lillebror - så Melanie/Wanda rymmer och letar upp de här gossarna och lyckas övertala Jared om att Melanie faktiskt finns kvar inuti Wanda - som ju ser ut som Melanie. Snart hittar de ännu fler överlevande människor, bland dem finns William Hurt iförd skägg, och dessa motståndsmän bor i en grotta, och intriger uppstår mellan dem. Extra snårigt blir det när en annan hunk, Ian (Jake Abel), och Wanda blir förälskade i varandra! Konstigt värre.
Diane Kruger spelar en utomjording som tillsammans med sina Seekers konstant letar efter Melanie/Wanda och människorna. Hur ska det gå? Jag kan lova att upplösningen är hur ding som helst. Och det byggs så smått upp till en uppföljare.
Nu tillhör jag självklart inte målgruppen för THE HOST, men jag undrar om inte även fjortonåriga tjejer kommer att tycka att det här är hysteriskt fånigt och dumt. Filmen är osannolikt dålig. Värst är dialogen och då främst replikskifterna mellan Melanie och Wanda - när det är dags för love och grejor, går kalkonmätaren i topp. "Nej! Nej! Gör det inte! Kyss honom inte!" - "Men jag älskar ju honom!" - "Nej! Du är ju Wanda!". Jag skrattade högt ett flertal gånger.
... Men oftast försökte jag hålla mig vaken. THE HOST varar nämligen i över två timmar och den är fruktansvärt tråkig. Det här måste vara den första sci-fi-film som är filmad helt och hållet i slow-motion. Åtminstone känns det så.
Jag begriper inte riktigt vad rymdvarelserna håller på med. De lever i tusentals år och drar från planet till planet som koloniseras. Men uppenbarligen far de vidare till en annan värld efter ett tag. Vad händer då med varelserna de besatt? Ingen aning.
Jag är självklart väldigt svag för rymdinvasionsfilmer och grundstoryn skulle ha kunnat bli en bra film. Problemet är att det här bygger på en bok av mormontanten Stephenie Meyer, som fläskar på med tånorsromanser, religiösa budskap, goda själar från rymden och jönsiga intriger.
Det enda jag gillade i filmen var rymdvarelsernas snygga sportbilar.
TWILIGHT, kom tillbaka! Allt är förlåtet! (Nej, det är det inte, stryk det där sista)
  






(Biopremiär 27/3)





0 kommentarer:

Skicka en kommentar

 

TOPPRAFFEL! Copyright © 2012

Bloggerfy Splinx