måndag 15 april 2013

Bio: Den som söker

Foton copyright (c) Njutafilms
Låt mig ta det positiva först:
Liksom så ofta är fallet har distributören Njutafilms snidat till en stilig filmaffisch.
Joesphine Bornebusch är verkligen snygg. Tycker jag.
Hon är dessutom rätt bra i sin roll.
Filmfotot är bitvis riktigt bra.
En mardrömsscen i vilken en spöklik ung kvinna inne i en skog går mot kameran är hyfsat effektiv.
... Men det är väl allt.
Långfilmsdebuterande regissören Johan Lundh har även skrivit manus till den här märkliga filmen, som inte pressvisades i Malmö. Jag såg den på en ordinarie visning tillsammans med sju-åtta andra. Det var tammefan ett uthållighetstest. Och jag har ingen aning om vad Lundh vill med det här, vad för slags film han försökt göra. Jag gissar att det ska vara en thriller. Eller kanske till och med skräckfilm? DEN SOM SÖKER är snarast ett stendött drama med fullkomligt ospännande thrillerinslag.
Filmen ska ha kostat fem eller sex miljoner kronor, beroende på källa. Normalbudget för en svensk långfilm brukar ligga på 20-25 miljoner, som fem-sex får väl räknas som lågbudget - men frågan är vad de lagt alla dessa miljoner på. De hade gått att göra detta för en bråkdel av budgeten. Och det spelar förstås ingen roll hur stor budgeten är så länge manus och dialog stinker.
Redan i förtexterna blir det lite märkligt. Det står "Producent" i singular - följt av två namn. Något som upprepas i eftertexterna. Saknade de bokstäver till att skriva "Producenter"? Därefter placeras vi i en bil som kör längs en skogsväg mitt i natten. Detta filmas från baksätet och vi hör hur ett äldre par utanför bild i framsätet pratar. "Var är mina halstabletter?" säger gubben irriterat. Han hostar. "Var fan är mina halstabletter?". Han fortsätter att tjata om halstabletterna. Hittar han dem? Det får vi aldrig veta, eftersom det plötsligt kliver ut en älg i vägen, bilen kraschar och paret dör. Nu visste jag förstås att de skulle omkomma, men jag trodde att gubben skulle få en halstablett i halsen och kvävas bakom ratten.
Josephine Bornebusch är det omkomna parets vuxna dotter Tuva, som mystiskt får näsblod alldeles innan dödsbeskedet kommer. Spooky. Hon verkar jobba som dekoratör på Pub; varuhuset i Stockholm. Hon verkar även jobba mitt i natten - eftersom det är mörkt ute och sommar. När Tuva går igenom föräldrarnas tillhörigheter hittar hon några papper som avslöjar att hon är adopterad - något föräldrarna av någon anledning aldrig berättade (kanske för att de hade ont i halsen). En snubbe som är spansk i flabben och jobbar på lämplig myndighet hittar inga uppgifter om varifrån Tuva kommer, men han säger åt henne att prata med en präst (Claes Ljungmark) i en liten by i skogen. Tydligen var det prästen som dök upp med lilla Tuva för 26 år sedan. Bornebusch är dock 32 och ser ut att vara 32. Uppenbarligen var Tuva förhållandevis gammal när hon bortadopterades, men hon fick kanske minnet raderat, vad vet jag.
Tuva tar sin åttaåriga och faderslösa dotter Saga (Tyra Olin) och åker till byn i skogen. Hon tar in på ett pensionat vars ägare (Ingela Olsson) har en hjärnskadad tvillingsyster (Ingela Olsson hon med) som stjäler Sagas docka. Mystiskt. Och alla beter sig mystiskt i den lilla byn.
Av någon anledning lämnar Saga sin morsa inne skogen och försvinner, och när Tuva ringer efter hjälp kommer en kille som heter Marius (Erik Johansson) och hans vresige far Eskil (Björn Granath). Vilka är de? Varför kom de? Var det dem Tuva ringde till? Jag vet inte. Men det är något skumt med Eskil och han och prästen bär på en gemensam hemlighet. Och Tuva har återkommande mardrömmar om en ung kvinna Tuva misstänker är hennes biologiska mor. Saga blöder plötsligt näsblod. Om de även har ont i halsen framgår inte.
Det här är fullkomligt hopplöst. Vad är det jag tittar på? Tempot i DEN SOM SÖKER är mördande långsamt. Påfallande ofta händer absolut ingenting. Antagligen är det tänkt som ett konstnärligt grepp, men det faller platt. Det blir fånigt pretentiöst, men framför allt trist. Fruktansvärt trist. Och inte blir det bättre av att dialogen är bäng. Alla repliker är konstiga och onaturliga. Alla rollfigurer är konstiga och onaturliga. Alla beter sig konstigt och onaturligt. Här finns en hel del logiska luckor. Jag tror att jag förstod upplösningen, men jag är inte säker - och jag vet inte riktigt vad det var prästen en gång gjort. Handlingen blir allt dummare ju längre den fortskrider.
I vanlig ordning när det gäller svensk film är DEN SOM SÖKER försedd med oinspirerad, saggig, standardiserad filmmusik, som ligger som ett jämntjockt lager skämd Nutella över samtliga scener.
Jag förstår inte varför den här filmen gjorts och vad den ska upp på bio att göra. Förvisso tycker jag att alla filmer som görs utanför systemet; utan Filminstitutets inblandning, ska uppmuntras; det görs för många bidragsfilmer, och jag ser gärna fler svenska filmer på bio, filmer i alla möjliga genrer. Men det finns ju gränser.
De övriga i salongen verkade också tycka att det här var värdelöst. I synnerhet ett par tanter längst bak som pratade om annat genom större delen av filmen. Filmen är inte heller tillräckligt dålig för att den ska bli kul och underhållande. Det här är bara skittråkigt.







(Biopremiär 12/4)



0 kommentarer:

Skicka en kommentar

 

TOPPRAFFEL! Copyright © 2012

Bloggerfy Splinx