torsdag 6 april 2017

Bio: Power Rangers

Foton copyright (c) Nordisk Film
I mitten av 1990-talet debatterades TV-serien POWER RANGERS vilt i svensk media. Fast mycket till debatt var det inte - de flesta, om inte alla, var emot serien. Det var ju fruktansvärt att en sådan våldsserie visades som barnprogram i Sverige! Själv var jag närmare trettio än tio, men det hände  att jag tittade på POWER RANGERS. Jag minns inte så mycket, men jag tyckte att det var rätt kul, och ledmotivet var svängigt.
En engelsk eller amerikansk actionfilmtidskrift skrev att POWER RANGERS innehåller "some of the best martial arts" man kunde se på TV. Det var väl en av anledningarna till att jag tittade på serien - och till att moralens väktare ville stoppa den; även i USA hördes en del arga röster. Jag minns en artikel i en dagstidning om en förskoleklass som demonstrerade mot POWER RANGERS - de höll upp handtextade skyltar (självklart skrivna av deras fröknar), på vilka det stod att de inte ville se de otäcka POWER RANGERS, de fick mardrömmar, eller hur det nu var. Det kändes bara konstigt och påhittat. Om jag vore barn då, hade jag älskat POWER RANGERS. Såklart. En färgglad historia med superhjältar, karate, monster och fräna farkoster. Allt en liten påg ville ha.
På den tiden var jag ofta lärarvikarie på låg- och mellanstadiet. Jag minns en gång när jag satt i lärarrummet och fröknarna pratade upprört om POWER RANGERS. De ville veta mer och frågade mig hur det går till när de dödar varandra och blodet sprutar i serien. Jag tittade oförstående på dem. Dödar varandra? Ingen av dem hade förstås sett serien. Det var som med videovåldet och hårdrocken - man behövde inte ta del av vad det nu var som skulle stoppas. Och det räckte inte med att hindra femåringar från att titta när det sändes och låta äldre barn (i 30-årsåldern) få titta i lugn och ro.
Historien bakom POWER RANGERS är intressant; egentligen mer intressant än TV-serien. De här hjältarna tillhör ursprungligen den uppsjö av figurer som skapats av det legendariska japanska produktionsbolaget Toei. De har spottat ur sig otaliga filmer och TV-serier om superhältar, robotar och annat; en del animerat, en del live action. För drygt fyrtio år sedan visade Arne Weise i sitt program "Vår fantastiska värld" ett inspelningsreportage från ULTRA-MAN; en populär TV-serie från Toei. Jag visste inte vem Ultra-Man var, men jävlar, vad fräckt jag tyckte det var. Jag satt resten av året och ritade Ultra-Man - utan att egentligen veta vad det gick ut på.
1975 började Toei att producera SUPER SENTAI, som sändes i åtskilliga säsonger under flera decennier, under flera olika titlar och i olika inkarnationer. En TV-serie om en superhjältegrupp i olika färgglada dräkter. På 90-talet köpte Haim Saban och hans amerikanska bolag Saban Entertainment SUPER SENTAI - men istället för att bara dubba- och visa serien, gjorde han om den. Han behöll alla actionscener i vilka hjältarna är maskerade, och han behöll scenerna med skurkar och monster - men resten spelades in i USA. Västerländska skådespelare blev seriens nya hjältar, handlingen ändrades, och 1993 hade MIGHTY MORPHIN POWER RANGERS premiär. Sedan dess har det även i USA kommit flera olika TV-serier om POWER RANGERS, under olika titlar. Rättigheterna har hoppat mellan olika bolag, ett tag ägde Disney figurerna, och de senaste säsongerna har spelats in på Nya Zeeland.
Nu kommer en helt ny långfilm, återigen producerad av Haim Saban (den fullständiga filmtiteln lyder SABAN'S POWER RANGERS). Regissör är en ung sydafrikan som heter Dean Israelite. Pengarna är till stor del kinesiska. Skådespelarna är nya och superhjältegruppens ursprung berättas.
... Och det är ungefär som man kunde vänta sig.
Australiern Dacre Montgomery (från STRANGER THINGS) spelar den lätt överårige tonåringen Jason; lovande quarterback som ställer till det, förses med fotboja, och placeras i en kvarsittningsklass. Där träffar han några andra ungdomar som också ställt till det för sig. En natt råkar de hamna i en underjordisk grotta, där det funnits ett gömt rymdskepp i 65 miljoner år. I grottan finns även rymdvarelsen Zordon (Bryan Cranston) och hans comic relief-robot. Jason och hans fyra nya kompisar visar sig vara utvalda. De ska bli de nya Power Rangers, som ska ta vid där Zordon misslyckades - för alla dessa miljoner år sedan.
Elizabeth Banks spelar den synnerligen onda Rita Repulsa (!), som är ute och samlar guld, för att kunna ge liv åt ett jättemonster av just guld. Jason och hans team har fått superkrafter, men de vet inte hur man slåss mot monster - och framför allt kan de inte förvandla sig till de färgglada Power Rangers. De måste träna och träna, och till slut är de nära att ge upp - men då kommer de förstås på hur man gör för att förvandla sig.
Jag kollade på klockan - det tar ganska exakt nittio minuter innan Jason och gänget äntligen förvandlas till Power Rangers och rycker ut - och detta är självklart åt skogen. Lika illa är det att filmen varar två timmar och fyra minuter! Med tanke på målgruppen, borde teamet vara klara för action efter 20-30 minuter.
Nej, POWER RANGERS anno 2017 är inte speciellt bra. Men vore jag tio hade jag säkert gillat filmen, trots dess längd. När teamet väl ryckte ut i sina dinofordon och temat "Go Go Power Rangers" spelades kom jag på mig med att sitta och stampa takten. Karate är det dock ont om, och några japanska klipp finns här inte alls.
Jag tyckte att det var betydligt mindre plågsamt att se den här, än det var att sitta igenom ASSASSIN'S CREED, GHOST IN THE SHELL och de flesta TRANSFORMERS-filmerna. Jag kommer säkerligen inte att se POWER RANGERS igen, men kommer det en uppföljare lär jag nog se den.
Däremot är jag faktiskt lite sugen på att se de japanska originalserierna från 70-talet. Jag kollade några klipp på Youtube, och det ser fräsigt ut.
... Ultra-Man har jag förresten sett avsnitt av sedan Weise presenterade figuren.
 








(Biopremiär 7/4)




-->

0 kommentarer:

Skicka en kommentar

 

TOPPRAFFEL! Copyright © 2012

Bloggerfy Splinx