torsdag 30 mars 2017

Bio: Ghost in the Shell

Foton copyright (c) Paramount Pictures Sverige
GHOST IN THE SHELL var från början en japansk tecknad serie. Den har jag inte läst, eftersom jag inte läser manga. 1995 blev serien animerad film.  Ohemult populär sådan - bland animéfansen. Med få undantag (mecha animé från 70- och 80-talen) gillar jag inte animé. Jag såg några av de mest populära science fiction-filmerna när de kom, som till exempel AKIRA, och även om de var snyggt tecknade, var de mördande trista och svårbegripliga. Svårbegripligheten berodde förstås på tråkigheten; jag orkade inte koncentrera mig på handlingen.
Nu har jag i alla fall sett den nya spelfilmsversionen av GHOST IN THE SHELL. Det gör jag inte om i första taget. Det här är en amerikansk film, till stor del gjord med kinesiska pengar. Fast regissören är engelsman; Rupert Sanders. Det här är hans andra film efter debuten SNOW WHITE AND THE HUNTSMAN. Hans Snövitfilm var rätt bra - därför överraskas jag när GHOST IN THE SHELL ser ut att vara gjord av någon som inte kan regissera sig ut ur en papperskorg.
Berättelsen är av ett slag vi sett åskilliga gånger förut. Detta behöver ju absolut inte innebära  att filmen är dålig - om det är bra gjort. Men i det här fallet är alla andra filmer jag associerar till, och som säkert fått stå förebild, ohyggligt mycket bättre.
I en högteknologisk storstad i framtiden tillverkar ett företag avancerade robotar - den senaste är så avancerad att den innehåller en mänsklig hjärna. Major, kallas roboten, som ser ut som Scarlett Johansson.
Major jobbar som något slags RoboCop i denna Blade Runner-värld. Takeshi Kitano gör hennes chef. Han pratar bara japanska. Major och hennes kollega Batou (danske Pilou Asbæk) jagar en mystisk skurk, som slaktat en massa människor och robotar. Men det är något som inte stämmer med fallet. Och det är något som inte stämmer med Major - kan hon verkligen lita på företaget som byggt henne? Är hon den doktor Ouelet (Juliette Binoche) sagt att hon är? Är hennes minnen äkta eller inplanterade?
GHOST IN THE SHELL må vara spelfilm, men datoranimeringarna är så många och dominerande, att resultatet ligger nära animerad film - med inklippta, levande människor. Den glittrande, myllrande storstaden (full av produktplaceringar!) är extremt överarbetad och dominerar de scener där den utgör bakgrund, vilka är rätt många. Det övriga i filmen är underarbetat.
Alla medverkande skådisar, så när som på en, är dåliga, eller ser ointresserade och uttråkade ut - inklusive Juliette Binoche. Det är bara Michael Wincott som är bra, men han är bara med i en scen, innan han mördas. Skådespelarna skulle lika gärna kunna ha varit datoranimerade de med, de hade inte blivit mindre levande. Filmen innehåller en handfull actionscener, men dessa är förvånansvärt illa iscensatta. Det blir inte bättre av den vissna filmmusiken, som istället för att förstärka scenerna, försvagar dem - det handlar om sömnig syntmusik som låter "mmmmoooooaaaaaaooooo".
Den här filmen är något alldeles makalöst tråkig. Det känns som om den går i slowmotion. Jag tittade på klockan hela tiden - tills jag kände att jag fick sluta med det, eftersom det bara hann gå tre minuter mellan klocktittarna. GHOST IN THE SHELL har ett pretentiöst anslag, som förstås irriterar. Filmen är gravallvarlig, här finns inte en tillstymmelse till humor. Japaner finns det dock gott om. Västerlänningarna är i minoritet. Jag undrar var det är tänkt att det här ska utspela sig. "Det spelar ingen roll!" utbrister de som eventuelllt gillar det här. Men det faktum att Scarlett Johansson är amerikanska gör upplösningen besynnerlig och ologisk.
Det är möjligt att mangan det här bygger på är bra och originell, men filmatiseringen känns bara som en hög lånegods. GHOST IN THE SHELL saknar precis allt som gjorde BLADE RUNNER så bra. Lite TOTAL RECALL hittar man också här.
Framför allt hittar man en riktigt dålig film.
ULTRAVIOLET, kom tillbaka - allt är förlåtet!
Fy fan, vad GHOST IN THE SHELL är rövtråkig!
 








(Biopremiär 31/3)






6 kommentarer:

ctail sa...

”Inte läser manga”, vadå, har du t.ex. inte läst Samurai/Ensamvargen (Lone Wolf & Cub)?! Och mecha animé från 70- och 80-talen, är det sådant som Goldorak? Den såg jag på bio på ett sportlov alldeles i början av 1980-talet, och det var nog den första sådan där mördande tråkig filmupplevelse (ungefär som du beskriver Ghost in the Shell) jag hade. Det fanns ju en anime-serie på FFF 1996 och när jag ser tillbaka var nog allt tråkigt (fast jag ville gilla det då, jag visste att ”this is what we should we should dig right now”, som Iggy Pop uttryckte det för att förklara sina framgångar på 1990-talet) utom Golgo 13 från 1983, som jag älskade. Jag skaffade den på dvd senare, och den var fortfarande bra. Ganska länge sedan jag såg den nu, men jag tycker att du borde gilla den också.

Pidde Andersson sa...

Inga regler utan undantag. Visst har jag läst en del manga. Jag läste Lone Wolf när den kom ut i USA i slutet av 80-talet. Då var manga "nytt" och spännande. Jag försökte även läsa en del annat. Jag recenserade nr 1 av Manga Mania i HD på sin tid -- och fick hela Mangasverige på mig, eftersom jag hade mage att kritisera innehållet. Långt senare åt jag middag med Zimeon, som hade översatt, och han sa att jag ju faktiskt hade rätt i min kritik.
Jag tänktefaktiskt på GOLGO 13 när jag skrev om GHOST IN THE SHELL. Vi körde väl animéserien på FFF just därför att det var sånt man SKULLE gilla då. Precis som du VILLE jag gilla animé, men av långfilmerna var det väl bara GOLGO 13 jag tyckte var bra. Jag har inte sett allt från Studio Ghibli, men jag har somnat på visningarna av de jag sett.
Visst tillhör GOLDORAK genren mecha animé. Att se en långfilm på bio blir säkert aptrist. Det här är ju TV-serier, avsnitten är väl typ tjugo minuter. Nu är alla dessa robotserier inteså kul i praktiken, men jag gillar företeelsen; jag gillar robotarna. I synnerhet GOLDORAK var ohemult populär i Frankrike och Italien. 1980 köpte jag ett italienskt seriealbum med Goldorak, som där hette Goldrake. Senare konstaterade jag att det var en licenstecknad italiensk serie, och ingen riktig manga. TV-serien hade jag aldrig sett, men de här robotarna gjorde enormt intryck på mig. Jag satt resten av sommaren och ritade jätterobotar.

ctail sa...

Om filmen Goldorak, rymdfantomen bestod förklarar det dess extremt repetitiva karaktär. Som jag minns det var det en serie av ”ond rymdrobot dyker upp, Goldorak kämpar mot den och vinner” och sedan började det om igen. Jag sökte en stund på IMDb och Google för efter info efter den, men hittade inget, förrän jag noterade att Olle Nordemar har credit för klippning. Det tycks alltså vara en svensk produktion, ihopklippt av japanska tv-avsnitt och dubbad av bl.a. Eddie Axberg

Pidde Andersson sa...

Dock finns det tydligen en del långfilmer om Goldorak och de andra figurerna. I original heter serien Grendizer, sök på det (det gjorde jag faktiskt igår).
En kul detalj: i slutet av 70-talet visade SVT ett program som hette "Leka för livet", som handlade om leksaksindustrin. Det skulle vara avskräckande, men jag upplevde det som synnerligen inspirerande. Man fick se hur plastsmurfer tillverkades -- och så fick man se reklam för amerikanska dockor som hette Shogun Warriors. Jag tyckte de var hur fräna som helst. Tuffa robotar. Det visade sig att Shogun Warriors faktiskt är Goldorak och company.

ctail sa...

Jag hade samma upplevelse av Leka för livet. Den gav glimtar av underbara leksaker man inte kunde få tag på – som komplement till kompisar med leksaker inköpta i Tyskland och produktkatalogerna från leksaksaffärer som vimlade av den förtretliga texten ”säljes ej i Sverige” – och Shogun Warriors var nog anledningen till att jag såg Goldorak-filmen. Samt att jag blev besviken när tv-serien Shogun dök upp och visade sig inte handla om robotar.

Pidde Andersson sa...

Jo, de tyska Big Jim-katalogerna innehöll mycket fräckt som inte såldes i Sverige ...

Skicka en kommentar

 

TOPPRAFFEL! Copyright © 2012

Bloggerfy Splinx