onsdag 19 oktober 2016

Bio: Ouija: Origin of Evil

Foton copyright (c) UIP Sweden
OUIJA, som hade premiär lagon till Halloween för två år sedan, gjorde väl knappast någon människa glad. Kunde man tro. Men den genererade tillräckligt med pengar för att vi nu, lagom till Halloween, ska få denna prequel (motsatsen till uppföljare - förföljare? Nerföljare?).
Regissör den här gången är Mike Flanagan, som även varit med och skrivit manus.  Han har tidigare gjort den av vissa hyllade, men av mig sågade, OCULUS, och tidigare i år kom den rosade HUSH, som ligger på en eller flera streamingtjänster, men som jag inte hunnit se än. Jag vill inte påstå att OUIJA: ORIGIN OF EVIL är en speciellt bra skräckfilm, men den är bättre än den första filmen, och den har en del sympatiska drag jag snart återkommer till.
Året är 1967 och i Los Angeles försörjer den unga änkan Alice Zander (Elizabeth Reaser) sig som spåkvinna. Med hjälp av sina två döttrar; tonåriga Paulina (Annalise Basso) och nioåriga Doris (Lulu Wilson) iscensätter hon kontakt med den andra sidan, för att skänka trygghet till oroliga människor.
Självklart övergår bluffseanserna snart till äkta vara, eftersom det bor äkta andar i kåken. Lilla Doris kommunicerar med sina nya "vänner" via ett nyinköpt ouijabräde, och snart blir hon besatt - och ond. De som besitter huset är nämligen inga snälla andar - och det är samma hus som förekom i första filmen.
Henry Thomas, som spelade lille Elliott i E.T., har nu blivit en medelålders man. Han gör en snäll präst på den katolska skolan där barnen Zander går. Han känner att något inte står rätt till med Doris, så han uppsöker hemmet och konstaterar att det nog behövs lite hederlig exorcism.
En bra grej med Flanagans film, är att vi slipper jobbiga, moderna tonåringar; sådana som befolkade den första filmen, och alldeles för många liknande filmer. Istället får vi den lilla familjen Zander - och en präst. Jag kan inte påstå att det här är en otäck film som framkallar kalla kårar. Åtminstone inte de två första tredjedelarna - de känns mest som "Kitty och mysteriet med ouijabrädet" eller något i den stilen. Slutakten är lite mer effektiv som skräck, med dolt tortyrrum och folk som kryper i taket och har sig.
Men vad som gör filmen sympatisk, är de oväntade grepp Mike Flanagan tagit till. Det hela inleds med Universals gamla logotype från sent 60-tal. Även förtexterna är utformade som i en 60-talsfilm, med copyrightåret utskrivet under filmtiteln. Men inte nog med detta: ungefär var tionde-femtonde minut har man lagt in fejkade skiftmärken i bildens övre högra hörn! Det ser alltså ut som det gjorde förr i tiden, när biograferna sammanfogade ett antal rullar 35mm-film. Och det är ju lite kul. Eftertexterna ser ut som om de visas på en gammal svartvit TV från 60-talet med konvex skärm.
Dessa tilltag gör mig lite mer positiv till det hela. 60-talskänslan är hyfsat bra återskapad, men skådespeleriet är förstås modernt och naturligare, och effekterna är digitala.
Dock är det för snällt och tamt för min smak. Det här är ännu en skräckfilm med PG-13-gräns i USA. Men vore jag fjorton skulle jag kanske uppskatta betydligt mer. Jag gillade verkligen att det är en skrattande liten helylletjej som blir besatt och lever jävel.
Filmen fortsätter ytterligare ett par minuter efter eftertexterna.










(Biopremiär 21/10)



-->

0 kommentarer:

Skicka en kommentar

 

TOPPRAFFEL! Copyright © 2012

Bloggerfy Splinx