torsdag 12 juni 2014

Bio: Oculus

Foton copyright (c) Walt Disney Studios Motion Pictures Sweden
Historier om hemsökta speglar är en fin skräckfilmsgenre; främst förknippar vi den väl med Ulli Lommels THE BOOGEYMAN, och - de betydligt sämre - MIRRORS och MIRRORS 2, vilka bygger på den koreanska INTO THE MIRROR.
"Oculus" är latin för öga, men det är även namnet på den här nya skräckfilmen, som jag aldrig hört talas om. OCULUS pressvisades inte i Malmö, så det blev allt till att se den på onsdagspremiären. Som så ofta är fallet när det gäller skräckfilm, bestod publiken till stor majoritet av unga tonårstjejer. Ett gäng av dem hade gjort det dåligt genomtänkta valet att köpa biljetter till den bänkrad jag satt på - de verkade inte känna till att jag helst vill ha hela raden för mig själv. Nu tvingades jag sitta där med en liten snuttgurka bredvid mig, men det var bara att bita ihop, så jag tog ett fast grepp om tösens nakna lår och lutade mig tillbaka i biofåtöljen.*
Mike Flanagan heter killen som skrivit och regisserat OCULUS, och filmen bygger på en 32 minuter lång kortfilm med av allt att döma samma handling, som Flanagan gjorde 2006. Tim Russell (Brenton Thwaites) heter en tjugoårig kille som släpps ut efter att ha tillbringat elva år på psyket. Han hamnade där efter att ha mördat sina föräldrar, men nu anses han vara frisk. Tim syster Kaylie (Karen Gillan) plockar upp honom, och de beger sig genast till kåken de växte upp i. Där planerar de att döda den egentlige mördaren. Det var förstås inte alls Tim som mördade föräldrarna, utan ett räligt spöke. Eller kanske flera spöken. Kaylie har riggat kameror och teknisk utrustning i kåken och i synnerhet framför en stor gammal spegel - det är denna spegel syskonen tror är roten till ondskan.
Vad som sedan följer är en allt annat än linjär story, i vilken Flanagan hela tiden hoppar mellan nutid och tragedin som inträffade elva år tidigare - och ofta flyter allt ihop så att både det vuxna och det unga syskonparet figurerar samtidigt. Vad är det för mystisk spökkvinna som traskar runt i kåken? Vad är hon ute efter?
... Hur ska jag kunna veta det? Här finns en scen - en statisk scen - i vilken Kaylie står rätt upp och ner och berättar spegelns historia utan att vi får se några av händelserna i bild, men vad hon sa uppfattade jag inte - tonårstjejerna bredvid mig tyckte nämligen att denna scen var så trist att de började att prata om annat och min uppmärksamhet försvann.
OCULUS gör sitt bästa för att vara surrealistisk och mardrömsaktigt suggestiv, men det hela blir bara dumt och förvirrat - ofta direkt tråkigt. Det är bara en massa händelser staplade på varandra, strukturen är hur stökig som helst, Flanagan får ingen rätsida på någonting alls, och jag blev rätt irriterad och undrade vad det var jag satt och tittade på. Är scenerna dröm eller verklighet? Spänningen förtas automatiskt så fort det handlar om drömmar och illusioner, eftersom rollfigurerna ju då inte hotas på riktigt - och eftersom precis vad som helst kan hända utan några regler.
Ett par scener är hyfsat kusliga, men det hela är så oengagerande att man inte bryr sig. Åtminstone inte jag. Men jag är å andra sidan väldigt härdad. Den unga publiken verkade verkligen gilla filmen. Ja, jävlar vad de skrev! De skrek nästan konstant från första scenen. Det hände att även jag hoppade till - detta beroende på att tjejen bredvid mig hoppade och skrek så att jag ryckte till. Och efter varje skrikattack skrattade och fnissade publiken hysteriskt.
Jasså, jaha. Här sitter jag och tycker att det bara är dumt, ospännande och skräckbefriat, och så slickar målgruppen glupskt i sig allt.
Syskonens morsa, som går ett grymt öde till mötes, spelas av Katee Sackhoff, och henne gillar vi ju. Stilig kvinna. Cool. Men hon kan inte rädda den här filmen. Jag sätter ett plus i kanten för det faktum att OCULUS är Rated R i USA, men det är fortfarande en snäll film, mest riktad till unga tonåringar. Jag gillade scenerna där huvudpesonerna äter krossat glas och porslin så att blodet forsar ur munnen på dem - men detta kan inte hindra mig från att sätta en sketen etta på denna ljumma skapelse. Det här är nämligen inte bra. Alls.







(Biopremiär 11/6)

*Ni som tror att jag ljuger och fantiserar tror alldeles rätt. Jag hade en tösabit intill mig, men jag tafsade inte på henne.**

**Det var hon som tafsade på mig.

-->



0 kommentarer:

Skicka en kommentar

 

TOPPRAFFEL! Copyright © 2012

Bloggerfy Splinx