Foton copyright (c) Svensk Filmindustri
Så när som på en dag är det exakt ett år sedan jag recenserade den första långfilmen om LasseMajas detektivbyrå, LASSEMAJAS DETEKTIVBYRÅ – VON BROMS HEMLIGHET. Jag avslutade den texten med att nämna att nästa film kommer att heta STELLA NOSTRA. Så blev dock inte fallet. Tydligen kommer det en tredje film med denna titel – den 16:e oktober 2015.
Jag ser att jag gav den förra filmen en trea i betyg, men jag minns den som lite konstig och inte helt klockren. Den här gången är det bättre. Regissören Walter Söderlund dog 2012 under inspelningen av den här filmserien, Pontus Klänge står för kompletterande regi. Lukas Holgersson och Amanda Pajus är tillbaka som kompisarna Lasse och Maja – och här syns det att det är några år sedan filmerna spelades in. Holgersson kan just nu ses i dubbel upplaga på bio; det är han som innehar titelrollen i POJKEN MED GULDBYXORNA, och i den ser han betydligt äldre ut, så pass att jag inte känt igen honom om jag inte visste att det var han.
Lasse och Maja är amatördetektiver, men har försetts med ett eget kontor i Vallebys polisstations källare, och de anlitas ofta av polismästaren (Tomas Norström). Konstexperten Carl-Magnus Granath (Henrik Dorsin med lustig fransk accent) anländer till byn för att värdera bybornas konst och sedan sälja verken på auktion. Samtidigt anländer den ökända konsttjuven Konstskuggan (Ika Nord) – och konstverk börjar att mystiskt försvinna. De enda som kan fånga Konstskuggan – eller vem det nu är som är tjuven – är förstås Lasse och Maja.
Liksom förra gången är det Maja som dominerar i duon, det är hon som har utstrålning, medan Lasse är rätt blek och trist. Fast det är birollerna och skådisarna som gör dessa som gör att filmen funkar och blir så pass rolig som den är. Henrik Dorsin, iförd peruk och skägg, är väldigt skojig – och det blir ju väldigt tokigt när han spiller kaffe på sig och måste gå utan byxor! Michael Segerström är också väldigt kul som nattvakt. Han spelar förstås en tjock, långsam och lite korkad skåning (hets mot folkgrupp?). Babben Larsson spelar journalist på lokaltidningen, medan Jennie Silfverhjelm är överdriven på barnteatervis som elak och egoistisk polis.
Återigen är filmen inspelad SIN CITY-style; alla miljöer och bakgrunder är skapade i datorer, skådespelarna agerar mot green screens, och detta skänker en viss skönt surrealistisk barnboksstämning. Tekniskt sett är det på pass kompetent gjort att jag inte tänker på att det inte är riktiga hus.
Plus i kanten för några stiliga vuxenskämt. En kille tror sig äga en äkta Picasso, men när Granath granskar signaturen ser han att det faktiskt står Putte Inkasso på den, och när Lasse och Maja dyker upp med en tavla för värdering, är det Harry Haerendels ”Gammal sjöbjörn” (”Fiskargubben”) de har med sig! ”Den stinker som en prytt i en parfymbytik!” säger Carl-Magnus Granath. Då skrattade jag högt – och jag hörde min kompis Peter skratta från bakersta bänkraden. Ett gökur visar sig vara ett äkta apur.
Alldeles bakom mig på pressvisningen satt en kvinna med sin dotter i sexårsåldern, och hon – den lilla tösen, alltså – levde sig verkligen in i filmen och ropade till figurerna på duken. ”Men sätt på larmet då!”, ”Hon är bakom dig!”. Således har Söderlund och Klänge lyckats med sin målsättning, vilken torde vara att fånga den yngsta publiken.
(Biopremiär 17/10)
<!–
google_ad_client = "ca-pub-3083732164083137";
/* TOPPRAFFEL!-inlägg */
google_ad_slot = "7529329410";
google_ad_width = 234;
google_ad_height = 60;
//
TOPPRAFFEL! 