tisdag 15 oktober 2013

Bio: LasseMajas Detektivbyrå - Von Broms hemlighet

Foton: Fredrik Hjerling © 2013 AB Svensk Filmindustri
År 2006 kom det en TV-serie baserad på de (har jag förstått) populära böckerna om LasseMajas detektivbyrå. Jag såg aldrig serien - och inte heller långfilmen som följde 2008.
Den här nya filmen, i regi av Walter Söderlund, är den första svenska film som gjorts SIN CITY-style - det vill säga, alla bakgrunder, alla miljöer är datoranimerade; det enda som är "på riktigt" förutom skådespelarna, är de föremål personerna interagerar fysiskt med.
Jag vet ingenting och barnen Lasse och Maja, som tydligen är kompisar och inte syskon, som jag först trodde. De har sin egen detektivbyrå med eget kontor, även om det förstås är deras hobby - som dock den lilla staden Vallebys polis (Tomas Norström) tar på stort allvar. Några föräldrar syns inte till.
Den här gången spelas Lasse och Maja av Lukas Holgersson och Amanda Pajus; den sistnämnda är dock den som dominerar. Maja är den modigare, unga fröken Pajus är den som har utstrålning, medan den betydligt mer slätstrukne Lasse mest känns som hennes sidekick.
Vi kastas rakt in i handlingen och filmskaparna utgår från att vi är bekanta med duon och deras värld. Det börjar som Indiana Jones - eller snarare som TOMB RAIDER - när LasseMaja tar sig genom de farliga katakomberna under stadens kyrka. Där hittar de en flera hundra år gammal kista som tillhört Alexander Von Broms. För att öppna kistan krävs flera nycklar i form av ringar och snart dyker Von Broms ättlingar upp för att göra anspråk på prylen. Mystiska människor smyger omkring, det görs inbrott, folk lurar varandra, och de små hjältarna lägger pussel för att reda ut mysteriet.
Vore jag i lågstadieåldern hade jag säkert älskat det här. Som vuxen får jag väl säga att det här är en av de få barnfilmer jag inte somnat på. Men det beror säkert även på att det hela bitvis är rätt bisarrt och konstigt. Inte nog med att det mesta är datoranimerad, filmen och dess handling känns som ett TV-spel, där hjältarna letar upp föremål som leder dem vidare i storyn. Skådespeleriet är hela tiden överdrivet, överspelet är ibland hejdundrande. Roligast är Peter Magnusson som misslyckad smörsångare, något en kollega absolut inte höll med om när vi diskuterade filmen efter pressvisningen. En präst hör ljud och springer omkring och tjoar "Är det du, Gud?". En ung man har en hemlig identitet som popstjärnan Rickie Bee och uppträder för en massa småbarn, vilket ser suspekt ut. Det spelas ABBA på kyrkorgel. Mycket känns inte alltför genomtänkt och blir bara skumt - vilket i och för sig tilltalar mig.
Filmen känns uppfriskande vid sidan av de flesta andra svenska barnfilmer; de har ju en tendens att handla om barn som mår dåligt, har skilda föräldrar, bor i gråa hålor och är allmänt deppiga. Valleby är en färgglad, idyllisk plats där alla är snälla även om de kan vara bryska till en början. Några kommer säkert att kritisera filmen för bristen på mångkultur - det enda vi får på den fronten, är Nassim Al Fakir som italienare (!) och en konstig norsk mattant på skolbespisningen. Men med tanke på hur grå och tradig vår omvärld ofta är, tycker jag att det är bra att ungarna kan kasta sig in i en färgsprakande och positiv värld där spänningen består i falluckor och andra fällor i mystiska katakomber, och inte i huruvida farsan kommer att vara full och spöa upp morsan till helgen.
Tekniskt funkar filmen helt okej. Skådespelarna har ibland lite suddiga konturer, vilket uppstått när de agerat mot alla green screens, men det är inget som stör. Det mesta av dialogen ser ut att vara eftersynkat, men det stör inte heller.
En andra film om LasseMajas detektivbyrå; STELLA NOSTRA, kommer att ha premiär i oktober 2014.






(Biopremiär 18/10)

-->



0 kommentarer:

Skicka en kommentar

 

TOPPRAFFEL! Copyright © 2012

Bloggerfy Splinx