måndag 25 augusti 2014

Bio: Frank Miller's Sin City: A Dame to Kill For

Foton: Rico Torres © 2014 Maddartico Limited. All Rights Reserved
Det är onekligen svårt att gilla Frank Miller nuförtiden. Den forne mästaren har gjort bort sig lite för mycket den senaste tiden. Men det går inte att komma ifrån att han är den serieskapare som betytt mest för mig - åtminstone när det gäller serieberättande. När Miller slog igenom med Daredevil i början av 1980-talet gjorde han superhjälteserier som inte liknade något vi sett tidigare, och han producerade mästerverk och klassiker som "The Dark Knight Returns" och "Batman: Year One". 1993 började han att teckna Sin City-sviten; en hyllning till pulplitteratur och hårdkokta deckare i allmänhet och till Micket Spillane i synnerhet.
Men han har alltid haft kontroversiella politiska åsikter och på senare år har saker och ting spårat ur - för att kulminera med 2011 års "Holy Terror", ett hatiskt, nyanslöst angrepp på islam. Frank Miller själv verkar dessutom ha förvandlats till en skugga av sitt forna jag; jag vet inte om han drabbats av någon sjukdom, eller om han bara blivit gammal och bitter, men det är svårt att känna igen honom.
Jag läste förstås Sin City då för tjugo år sedan; jag tyckte att det var en extremt cool serie, och albumet "A Dame to Kill For" recenserade jag i NST när det kom 1994, men jag har inte läst samtliga serier i sviten - och jag har inte läst om dem. Och jag har inte heller sett om Robert Rodriguez filmatisering sedan pressvisningen i Cannes 2005.
Sida ur originalserien. I filmen gör Ray Liotta den här gubben.

Det tog alltså nio år för uppföljaren att se biografsalongernas mörker - betydligt längre tid än planerat, beroende på allehanda strul. Och när nu filmen slutligen fick premiär floppade den första helgen i USA och fick ganska risiga recensioner. Således hade mina förväntningar sänkts när jag bänkade mig på pressvisningen. Till saken hör att jag verkligen älskade den första filmen.
FRANK MILLER'S SIN CITY: A DAME TO KILL FOR, som den fullständiga titeln lyder, består av fyra episoder, varav två är nya och har skrivits av Miller direkt för filmen - och för regin står både Rodriguez och Miller. Den längsta episoden bygger på albumet filmen döpts efter. Eva Green spelar Ava Lord, damen man kan döda för, en femme fatale utan like. Josh Brolin är Dwight (som spelades av Clive Owen förra gången), hårdingen som förälskat sig i henne, något man helst bör låta bli. Folk dör som flugor i hennes närhet och deras relation utmynnar i ett blodbad - vilket gäller alla episoder.
Mickey Rourke är tillbaka från första filmen som Marv, en bjässe som är världens hårdaste karl, i delen som baserats på "Just Another Saturday Night", Joseph Gordon-Levitt är Johnny, en smooth korthaj som spelar skjortan av den onde senatorn Rourke (Powers Boothe), vilket man inte gör ostraffat. Denna episod är nyskriven, liksom den om strippan Nancy (Jessica Alba), som hämnas sin älskade Hartigans (Bruce Willis) död.
De amerikanska kritikerna får säga vad de vill - men jag kom på mig med att gilla den här filmen. Visst, det känns kanske inte så nytt och fräscht längre, men det är otroligt snyggt att det inte spelar någon roll. Liksom förra filmen, är detta en svartvit film som både försöker efterlikna Millers seriesidor och klassisk film noir. Skådisarna agerar mot green screens; miljöer har stoppats in digitalt. Och jo, jag tycker fortfarande att det ser läckert ut. Den här gången är det dessutom i 3D - men det fick inte jag uppleva, eftersom pressvisningen var i 2D tack vare ett misstag från distributörens sida.

A DAME TO KILL FOR är groteskt våldsam; den är ibland osannolikt våldsam, men precis som allt annat i filmen, är ultravåldet artificiellt. Folk skjuts, misshandlas och får kroppsdelar avhuggna, men det känns aldrig någonsin realistiskt - det är bara estetiskt tilltalande och coolt. Dialogen är lika artificiell den - jag gillade förstås skräpiga pocketdeckare när jag växte upp, det gör jag fortfarande, och all dialog och alla inre monologer (det är mycket "hårding läser högt ur sin dagbok" här) är stiliserade pastischer. Folk pratar korthugget och tufft, de spottar ur sig replikerna. Filmmusiken doftar cigarrettrök och bourbon.
Den första filmen fick utstå mycket kritik för sin skildring av kvinnor. De moralister som satte kaffet, eller snarare biopopcornen, i halsen förra gången, lär väl implodera den här gången. Jag kommer osökt att tänka på presskonferensen i Cannes 2005 (min rapport från den kan du läsa HÄR). Plötsligt - och inte helt oväntat - ville en kvinnlig, tysk journalist ställa en fråga: "Mister Miller! Vaj are there zo many naked vimmen in your movie?". Frank Miller suckade uppgivet och sa "Because I'm a guy!". När han skapade Sin City ville han att alla män skulle vara tuffa, kvinnorna sexiga och bilarna snygga. Alla genrens klyschor skulle utnyttjas och drivas till sin spets. I den nya filmen känns det som om Eva Green gör mer än hälften av alla sina scener helnaken. Jag sticker inte under stol med att jag gick loss på detta - även om det innebar att jag hade svårt att koncentrera mig på handlingen. Påfallande många scener inleds med en närbild på någon bruds rumpa, vilket säkert retar en del. Av någon anledning klär Jessica Alba aldrig av sig under sina strippnummer. I handlingen finns även Gail (Rosario Dawson) och hennes stenhårda brudgäng, vilka samtliga struttar runt i värsta S/M-utstyrslarna medan de glatt dödar folk till höger och vänster.

I filmen ser vi även Ray Liotta i en liten svinig roll, Lady Gaga är en sympatisk servitris i en kort scen, Stacy Keach liknar närmast Jabba the Hut i den enda scen han medverkar, och Christopher Lloyd dyker upp som galen läkare. Det är lite synd att Bruce Willis, som spelar spöke, medverkar i så få scener, men å andra sidan visar sig Gordon-Levitt funka alldeles utmärkt, han ser ut att vara plockad direkt ur en noirfilm från 1940-talet.
SIN CITY: A DAME TO KILL FOR är inte lika bra som den första filmen, men jag ska inte klaga. Det här är hårt. Filmen är så stenhård att man kan öppna kokosnötter med den. Det är otroligt flott, i det här fallet är ytan verkligen allt; och för en gångs skull funkar det. Och som bekant görs det alldeles för få stenhårda filmer nuförtiden, då allting helst ska vara PG-13, urvattnat, osexigt, och ha trista tvåltollar som, öh, Kellan Lutz och liknande i rollerna.
Frank Miller själv dyker upp på en TV-skärm i en scen.
En scen är knyckt, säkert medvetet, från Mickey Spillanes "Hämnden är min", den första Mike Hammer-boken. Jag väntade dock förgäves på replikskiftet "How could you?" - "It was easy."







(Biopremiär: 29/8)




0 kommentarer:

Skicka en kommentar

 

TOPPRAFFEL! Copyright © 2012

Bloggerfy Splinx