torsdag 3 april 2014

Bio: Det blåser upp en vind

Bilder copyright (c) TriArt Film
Varje gång en ny - eller gammal - film från Studio Ghibli får biopremiär, blir den samlade svenska kritikerkåren alldeles till sig i trasorna. Alla utom jag. Denna japanska studio gör alltid filmer som har två saker gemensamt: de är alltid otroligt snygga - och de är oftast mördande tråkiga. Åtminstone de som haft svensk premiär de senaste åren. UPPE PÅ VALLMOKULLEN är ett rejält sömnpiller, LÅNAREN ARIETTY och PONYO - PÅ KLIPPAN VID HAVET några bättre.
DET BLÅSER UPP EN VIND ska vara regissören Hayao Miyazakis sista film och handlar om den närsynte Jiro, som inte kan bli pilot, vilket han drömmer om, och istället blir flygplanskonstruktör - inspirerad av den italienske flygplansritaren Caproni. Jiro är en fiktiv figur, en kombination av ingenjören Jiro Horikoshi och författaren Tatsuo Hori, men mycket av det som sker i filmen bygger på sanna händelser. Vi får följa Jiro från att han är  en ung pojke, via jordbävningen i Kanto 1923, till Japans inblandning i kriget. Det blir en hel del politik, Japans relationer till andra länder, främst Tyskland, skildras på ett nytt sätt. På vägen träffar Jiro den söta Nahoko, som han senare gifter sig med - och som blir sjuk och hostar blod.
DET BLÅSER UPP EN VIND är otroligt snyggt animerad. Ingen 3D här, inte, det är klassisk tecknad film, och det är extremt skickligt gjort. Men! Jag tycker att det är är ... fantastiskt tråkigt. Tempot i detta över två timmar långa drama är långsamt, många pratar med dämpade röster, och musiken är saggig. Jo, det ska vara vackert, känsligt, poetiskt, symbolfyllt. Men även om jag egentligen är hyfsat intresserad av flygplansbyggandet - jag läste Pilot som barn - blir jag uttråkad. Jag tycker även att kärlekshistorien med den sjuka Nahoko blir nästan löjeväckande sentimental.
De förekommer en del europeiska figurer i filmen och dessa är den enda som har försetts med ordentliga karaktärsdrag utseendemässigt. De har rynkor, buckliga näsor, olika frisyrer och så vidare. Alla japanska figurer ser i princip likadana ut - de är tecknade i vanlig, könlös mangastil. Blanka ansikten med stora ögon. Något jag har svårt för. Men det är lite kul att de europeiska figurerna pratar japanska med till exempel tysk och italiensk brytning - det hör man  inte alltför ofta!
Jag känner återigen att det här är en sådan där film jag inte har så mycket att säga om. Om man nu älskar Studio Ghibli, och det är det många som gör, lär man belåtet slicka i sig det här. Vi andra gäspar. Mitt betyg nedan är kanske i hårdaste laget, men jag tror inte att jag kan sätta något annat. Sorry.








(Biopremiär 4/4)

-->



2 kommentarer:

ctail sa...

Den andra recensenten jag brukar bry mig om för att få en tredimensionell bild var inte heller särskilt lyrisk (men det kunde du inte veta eftersom den recensionen kom ut efter din). Själv är jag lyrisk över flera Hayao Miyazaki-filmer utifrån framför allt jämförelsen med andra filmer riktade till barn. Framför allt TOTORO är fantastisk i egenskap av den enda ”riktiga” långfilmen jag vet som kan funka för så små barn som tvååringar. I förhållande till DET BLÅSER UPP EN VIND saknar jag den konsumentupplysningen: det här är inte alls riktat mot (större) barn? Eller är det det?

Pidde Andersson sa...

DET BLÅSER UPP EN VIND är främst ett drama för vuxna. Dock gör förstås figurernas look att det ser ut som en familjefilm.

Skicka en kommentar

 

TOPPRAFFEL! Copyright © 2012

Bloggerfy Splinx