söndag 23 december 2012

Bio: Uppe på Vallmokullen

Bilder copyright (c) TriArt Film
Enda orsaken till att UPPE PÅ VALLMOKULLEN går upp på bio i Sverige, torde vara att det är en ny film från Studio Ghibli, i regi av Gorō Miyazaki, son till legenden Hayao Miyazaki. Och Studio Ghibli, det ska man ju tycka om, det är animerad kvalitetsfilm. 
Studio Ghibli gör även förbannat tradiga filmer.
Jag kollade upp mina recensioner av några av dem. PONYO - PÅ KLIPPAN VID HAVET, LÅNAREN ARRIETTY och NAUSICAÄ FRÅN VINDARNAS DAL. Fantastiskt snyggt animerade - och sövande. Dock har nämnda filmer något som kan tilltala en svensk publik, svenska familjer - och svenska barn. Det har inte UPPE PÅ VALLMOKULLEN.
Eftersom pressvisningen av BERÄTTELSEN OM PI blev en timme försenad, missade jag pressvisningen av UPPE PÅ VALLMOKULLEN, så jag såg den på en ordinarie visning igår. Ganska liten publik. Längst bak satt två barnfamiljer med små, små barn. Det dröjde inte länge innan jag - som satt långt fram - hörde ungarna tissla och tassla. "Mamma! Mamma! Mamma! Titta här!", "Mamma! Mamma! Vad blir det till middag?". De ägnade sig åt allt annat än filmen. Av förståeliga skäl. Förvisso är filmen på japanska med svensk text - vilket jag tackar för. Men innehållsmässigt är det här rätt ... märkligt.
Filmen utspelar sig 1964. OS ska hållas i Tokyo och då vill man riva Konanskolans klubbhus för att göra plats för olympiska prylar. Den lilla flickan Umi går på Konanskolan. Hon bor tillsammans med sina syskon med sin farmor. Hennes morsa är på vift, hennes farsa är död. Därför hedrar Umi farsans minne varje morgon med att hissa en flagga till hans minne. En pojke, Shun, vars far är sjöman, ser flaggprocessen varje morgon. Han intresserar sig för Umi.
... Men mest handlar det här om intrigerna kring klubbhuset. De vill ju behålla det! De rustar upp det för att visa hur fint det är. Sedan måste de ta tag på skolchefen i Tokyo. Snacka om rafflande politiska intriger!
... Eller. Nej. Det här är inte rafflande alls. "Finstämt" vill nog en del kalla det här. "En av de tråkigaste tecknade filmer jag någonsin sett," säger jag. Handlingen är ju fullkomligt ointressant. Varför skulle jag bry mig om de här ungarnas klubbhus? De marscherar runt där på närmast militäriskt sätt och det känns bara ... japanskt och främmande. Jag kan omöjligt engagera mig i sådant här.
Animationstekniskt imponerar det. Med ett undantag: figurernas ansikten. Alla ser i princip likadana ut. Dessutom har de med få undantag rätt stela och nollställda ansiktsuttryck. Det är väldigt okänsligt och rätt irriterande. Då och då dyker det upp figurer med extremt överdrivna ansiktsuttryck, som brukligt är i manga och animé. Fast jag gillar verkligen att det handlar om klassisk, "platt" 2D-animering och inte sterilt datamög.
Filmens miljöer är tjusigt skildrade. Synd bara att de är så få. För det här är ett dialogdrivet drama. Det lär främst gå hem hos hängivna animéfans.







(Biopremiär 21/12)



0 kommentarer:

Skicka en kommentar

 

TOPPRAFFEL! Copyright © 2012

Bloggerfy Splinx