måndag 7 november 2011

Bio: Lånaren Arrietty

Foton copyright (c) PAN Vision
Det är tydligen jämförbart med att svära i kyrkan, men jag kan inte påstå att jag tillhör japanska Studio Ghiblis anhängare. Nej, jag är ju ingen anhängare av animé rent allmänt. Jag gillar gamla, fina TV-serien COBRA och några av de där gamla robotserierna, men det är väl allt. Studio Ghiblis biofilmer brukar vara fantastiskt välgjorda och tjusiga - men ack så tråkiga.
Får man tro filmkritiker och annat folk i kultursvängen, är tråkig tecknad film något bra och positivt. Den senaste Ghiblifilmen jag såg, var PONYO - PÅ KLIPPAN VID HAVET, en film som förvisso var snygg, men rätt besynnerlig och trist. Och något år tidigare såg jag DET LEVANDE SLOTTET. Jag har för mig att jag somnade på pressvisningen av den. Förutom dessa två filmer, har jag sett ett par på video och DVD.
Men även om jag somnar på de här filmerna, är det ju sådant här som anses som bra för barn. Och eftersom jag inte såg LÅNAREN ARRIETTY på Malmö Filmdagar, fick jag klämma den nu som söndagsmatiné - och minsann om det inte kom rätt mycket folk. Mycket barnfamiljer. Men alla av ett visst klientel.
Jag brukar sällan läsa Nöjesguiden - en tidning av 20-åringar för 20-åringar, och med filmkritiker av modellen "kolla vad jag är cool som inte gillar den här filmen!". Men i brist på annat bläddrade jag i nya numret av Nöjesguiden i väntan på att filmen skulle börja. Det var tidningens specialnumer om rasism, med sida upp och och sida ner om Sverigedemokraterna, Svenssonrasister, obildat folk, begreppet politiskt korrekt och liknande, och på filmsidorna undras det varför de syns så få invandrare och bögar i svenska filmer. Jag undrar vad dessa skribenter skulle ha att säga om publiken på den kulturellt högstående barnfilmen LÅNAREN ARRIETTY. Vad jag kunde se fanns det inte en enda invandrarfamilj i publiken. En mörkhyad familj visade sig prata stockholmska. Okej, där satt en japansk tant - men så är ju filmen också japansk. Men i övrigt var det mest små lintottar och deras föräldrar.
Nå.
LÅNAREN ARRIETTY är regisserad av Hiromasa Yonebayashi och bygger på en bok av Mary Norton. Den här boken har filmatiserats tidigare, först som TV-serie och sedan som live action-filmen LÅNARNA. Jag började titta på LÅNARNA när den släpptes på video. Dubbad till svenska. Jag gav upp efter tio minuter.
Den här versionen handlar om pojken Shô, som visst är hjärtsjuk och måste bo hos sin mormor på landet, eftersom hans frånskilda morsa alltid jobbar, eller hur det nu var. I det idylliska huset beläget i ännu mer idyllisk natur bor även en sur tant - en kärring som är säker på att det finns småfolk i huset. Tanten är besatt av att hitta småfolket och få väck dem.
Och visst har tanten rätt. Under golvet bor lilla Arrietty tillsammans med sina föräldrar. De pyttesmå varelserna är lånare, vilket innebär att de snor saker av människorna, men bara sådant människorna inte märker att de saknar. Som sockerbitar, knappnålar och pappersbitar.
Dock dröjer det inte länge innan Shô råkar få sin på den oförsiktiga Arrietty. Vojne, vojne! Vilken katastrof! Människorna har upptäckt lånarna! Nu måste lånarna flytta, det ä för farligt att stanna kvar.
Men Shô är ju snäll och han blir efter en trevande start vän med den lilla, lilla Arrietty. Fast värre är det med surkärringen, som också konstaterar att lånarna finns på riktigt.
Precis som de tidigare filmerna, är LÅNAREN ARRIETTY också lite småtråkig - men inte alls lika trist som vissa av de tidigare filmerna. Storyn är väl lite bättre den här gången, det händer inte så mycket, men det är inte konstigt och svårbegripligt som PONYO.
Tekniskt sett är filmen enastående. LÅNAREN ARRIETTY är fantastiskt tjusig att titta på. Och det är jag alltid trevligt att se traditionell tecknad film på bio istället för alla datoranimerade 3D-grejor.
Miljöerna är lite fascinerande. Folket på Studio Ghibli må vara japaner, men de verkar älska europeisk- och i synnerhet nordisk kultur och arkitektur. Inredningen i filmens byggnader påminner om svensk almoge, och ibland ser det lite österrikiskt ut, medan musiken ibland drar åt irländskt. Samtidigt beter sig figurerna ibland väldigt japanskt. Blandningen är rätt skum.
Filmen är dubbad till svenska, och eftersom detta är en bra, och fin film innebär det att alla figurerna halvviskar sina repliker mest hela tiden.
Ungarna i publiken skrattade två gånger. Först när den sura kärringen misshandlar en fågel med en sko, och senare när samma kärring håller på att trilla, eller vad det nu var. När filmen slutade sa en liten unge högt och ljudligt "VILKET TRÅKIGT SLUT!" - och ja, slutet på filmen suger.
... Men annars verkade ungarna i publiken gilla vad de sett. De tyckte att lilla Arrietty var sååå söt. Ett par småtöser började genast att leka Arrietty och Shô.
Själv tycker jag väl att det här är helt okej. Det är lite för sentimentalt, lite för segt, men otroligt snyggt. Hade handlingen varit bättre hade jag höjt betyget.
 





(Biopremiär 2/11)

3 kommentarer:

Fredrik sa...

Fy fan. 8) DÅ ska jag se de.

Aaah Det skulle jag ju ändå. Men... Jag håller med om att Ghiblis filmer kan vara tråkiga. Lite som muminfilmerna. De japanska.

Men det är fan i mig perfekt för barn. Och det är resor bättre än Twilligt. Vad ska man egentligen klaga på då? 8)

Pidde Andersson sa...

Vad man ska klaga på? Tja ... Att handlingen kunda vara bättre? Och att den är lite tråkig?

Fredrik sa...

Min dotter älskar det. Det var det jag menade. Ber om ursäkt för kommunikationsmiss. Jag skyller på min dyslexi. Jag älskar om min dotter gillar snälla filmer.

Jag gillar lika mycket då hon kikar på Sci-fi. Men då vill jag sitta med och förklara. Då hinner jag inte surfa. 8)

Jag uppskattar ändå att läsa vad du tycker om filmer. Även om jag inte håller med dig, är det enkelt att se varför pga tydligt skrivna recensioner.

Kudos!

Skicka en kommentar

 

TOPPRAFFEL! Copyright © 2012

Bloggerfy Splinx