Bio: Hammarskjöld

Foton copyright (c) Nordisk film

Låt mig inleda med att citera mig själv:

”Efter att ha varit en belgisk koloni,
har nu Kongo blivit en självständig stat. Gruvprovinsen Katanga bryter
sig dock ur Kongo och blir självständig. Krig utbryter mellan Kongo och
Katanga. Katanga är en sjudande kittel; en våldsam, farlig plats styrd
av gäng och miliser. FN-trupperna står maktlösa.”

Det där är ur min recension av seriealbumet Katanga 1: ”Diamanter” av Fabien Nury och Sylvain Vallée, som kom på svenska 2017. Således gjorde jag lite research om Kongokrisen innan jag såg filmen HAMMARSKJÖLD. Ja, sex år innan jag såg filmen. Det gjorde jag rätt i – i Per Flys nya film förklaras det inte vad Kongokrisen går ut på, varför Kongo och Katanga var så viktigt ur ett internationellt perspektiv. Publiken antas redan känns till allt. En del tycker nog att det inte ska behöva förklaras, men jag kan tänka mig att många som ser filmen undrar vad de egentligen håller på med.

HAMMARSKJÖLD utspelar sig 1961. Mikael Persbrandt spelar FN:s generalsekreterare Dag Hammarskjöld. Handlingen pendlar mellan New York, Kongo – och Österlen. Den katangesiske rebelledaren Moïse Tshombe (Hakeem Kae-Kazim) bryter alla fredsavtal och låter avrätta Kongos president Lumumba, som förhandlat med Sovjetunionen. Panik utbryter på FN och i Kongo, där blodet flyter. Hammarskjöld ska reda upp det hela. Att han kommer att omkomma i en flygolycka samma år vet vi redan.

Det är rätt svårt att redogöra för de politiska intrigerna – krisen var en rejäl röra. Men filmen är även ett personporträtt av Dag Hammarskjöld. Han bor ensam i en lägenhet i New York med sin apa och en butler. Han funderar på att köpa en gård på Österlen. Han får besök av en ungdomsvän, dansk-svensken Peter Levin (Thure Lindhardt) som han hade något slags homosexuellt förhållande med en gång i tiden. Han skriver lyrik han inte vill ska utges.

Den här filmen inleds med en text i vilken det står att delar av handlingen är påhittad, vissa rollfigurer är påhittade, med mera. Peter Levin existerade inte i verkligheten – han är ett hopkok av flera personer ur Hammarskjölds liv. Och Hammarskjöld hade visst redan en gård på Österlen. Jag får intrycket att väldigt mycket i den här filmen är påhittat.

Scenerna från Kongo (som är inspelade i Sydafrika) är mycket bättre än resten av filmen. Detta beror inte på att de är våldsammare, utan på att det finns en dramatisk nerv i dessa scener. Dessutom omger Tshombe sig med en del tacksamt lömska existenser, till exempel spelar Richard Brake en av Tshombes onda hantlangare. I FN-byggnaden i New York blir det mest så kallade talking heads, folk har möten och diskuterar. Colin Salmon spelar Ralph Bunche, chef för FN:s enhet för särskilda politiska frågor.

Scenerna med Peter Levin och de från Hammarskjölds lägenhet ser ut- och känns ungefär som svensk TV-teater. Stilen är radikalt annorlunda än scenerna från Afrika, som om det är två olika filmer av två olika regissörer som klippts ihop. När det plötsligt klipps från rasande krig i Kongo till ett superidylliskt Österlen sommartid blir det nästan lite löjligt. I synnerhet som de scenerna känns onödiga – inte minst beroende på att Peter Levin inte existerade.

2019 dök det upp uppgifter om att flygolyckan Dag Hammarskjöld dog i inte alls ska ha berott på att piloten felbedömde ett avstånd, istället ska planet ha blivit nerskjutet. Dessa uppgifter anses vara konspirationsteorier, men Per Fly har tagit fasta på dem, och händelsen skildras på ett ganska raffinerat sätt rent estetiskt.

Mikael Persbrandt är guldbaggenominerad för sin insats – men han gör rollen precis likadant som alla andra roller han gör. Han pratar på samma sätt, han har samma framtoning. Lite sömnigt.

HAMMARSKJÖLD är väl, som det heter, en okej film, men den är verkligen inget speciellt. Den känns lite för splittrad. Som thriller funkar den inte, eftersom filmen inte är spännande.

Apan var bäst.