KATANGA
1: ”DIAMANTER”
av Fabien Nury och Sylvain Vallée
Albumförlaget
Häromveckan recenserade jag det första albumet om Tyler Cross, efter manus av Fabien Nury – och här har vi nu den första delen i ännu en albumsvit författad av Nury; Katanga. Den här gången samarbetar han åter med tecknaren Sylvain Vallée, tillsammans med vilken Nury tidigare gjorde Det var en gång i Frankrike.
Författarna påpekar att deras berättelse är helt fiktiv. Fakta har blandats med rena påhitt. Spelplanen är Kongo 1960. Efter att ha varit en belgisk koloni, har nu Kongo blivit en självständig stat. Gruvprovinsen Katanga bryter sig dock ur Kongo och blir självständig. Krig utbryter mellan Kongo och Katanga. Katanga är en sjudande kittel; en våldsam, farlig plats styrd av gäng och miliser. FN-trupperna står maktlösa.
Då behövs tolv fördömda män. Eller – tolv är de inte, men legosoldaten Felix Cantor anlitas, och han i sin tur handplockar ett gäng hårdföra män, som åker till till Katanga för att göra det FN inte kan och vill göra.
Serien om Katanga kan sammanfattas med orden politik och våld. Det är en brutal och blodig historia, det här. Precis som fallet var med Det var en gång i Frankrike, är i princip samtliga gestalter i Katanga osympatiska. Ja, flertalet är mer än osympatiska – de är riktiga drägg.
I vanliga fall brukar jag inte gilla serier – eller böcker eller filmer – där alla medverkande är osympatiska. Men, precis som i Det var en gång i Frankrike, funkar det i Katanga. Dessutom hinner det inte hända alltför mycket i detta första album. Jag vet inte hur många album serien kommer att innehålla, men jag antar att figurerna kommer att utvecklas och få fler dimensioner allteftersom.
Fabien Nury är en skicklig författare, han vet hur man berättar komplexa historier på ett medryckande sätt. Här och var blir det kanske lite väl snårigt, men det beror nog främst på att jag inte har någon som helst koll på det politiska läget i Kongo 1960.
Sylvain Vallée är en fantastisk tecknare. Han är duktig på layout och bilderna är detaljerade. Dock har jag en känsla av att en del läsare (ni vet vilka ni är) kommer att sätta i halsen. Vallée ritar i en realistisk stil – men han karikerar ansikten. Det anses förstås helt okej att karikera västerländska människor – men den här gången är det även en massa afrikaner som karikeras och får överdrivna anletsdrag, vilket säkert kommer att få vissa att plocka fram rasismkortet. Det är svårt att skildra folkslag andra än det man själv tillhör …
I vilket fall: jag gillar detta första album i sviten om Katanga. Det hinner som sagt inte hända så mycket, men det här kommer säkert attt utvecklas till en alldeles utmärkt berättelse. Om den inte gör det blir jag förvånad.
<!–
google_ad_client = "ca-pub-3083732164083137";
/* TOPPRAFFEL!-inlägg */
google_ad_slot = "7529329410";
google_ad_width = 234;
google_ad_height = 60;
//
https://pagead2.googlesyndication.com/pagead/show_ads.js
TOPPRAFFEL! 