Bio: Teenage Mutant Ninja Turtles: Mutant Mayhem

Foton copyright (c) Paramount Sweden

Förra sommaren recenserade jag den tjocka boken ”Teenage Mutant Ninja Turtles: Jakten på Splinter”, som samlar de första numren av den svartvita originalserietidningen. I den texten skriver jag om min relation till ninjasköldpaddorna. Det gör jag även i min recension av Jonathan Liebesmans långfilm TEENAGE MUTANT NINJA TURTLES från 2014.

39 år efter debuten är det fortfarande liv i sköldpaddorna och vi får en ny långfilm. Jag har sett alla långfilmer utom den animerade TMNT från 2007. Den första spelfilmen, som kom 1990, är fortfarande bäst, även om den inte är jättebra. De två som kom 2014 och 2016 är närmast osebara, åtminstone om man är medelålders och inte lekte med turtles som barn.

Denna nya film, MUTANT MAYHEM, är animerad. För regin står Jeff Rowe och Kyler Spears. En av manusförfattarna är Seth Rogen. Rogen har även producerat och gör en av rösterna i filmen.

Det känns som om MUTANT MAYHEM är inspirerad av de nya, animerade Spindelmannen-filmerna. Det här verkar vara ett försök att göra en animerad film i en häftig, modern stil, med modernt innehåll, för samma publik som Spindelmannen.

Visuellt och estetiskt är det här verkligen häftigt. Filmen är animerad i en ruffig stil som påminner om oljepastellkritor, otvättade, intorkade penslar; det är knalliga färger, och allt är skevt och ojämnt. Det här ser inte ut som någon tidigare version av ninjasköldpaddorna — vad jag vet. Jag kan ha fel, det finns oräkneliga serier jag aldrig sett.

Innehållsmässigt är det svagare. Den här filmen börjar från scratch, sköldpaddornas ursprung berättas på nytt. Men, den här gången har man ändrat på en hel del. Det är samma gestalter, det är återigen New Yorks kloaker, men många detaljer är annorlunda. Råttan Splinter, som agerar sköldpaddornas far, är nu kines och inte japan; Jackie Chan gör rösten, och han har lärt sig kampsport med hjälp av kung fu-filmer på TV (jag tyckte mig se en ung Jackie Chan i ett av de gamla filmklipp som flimrar förbi). Den kemiska geggan som förvandlar Splinter och sköldpaddorna till mutanter är nu framtagen av en forskare som femton år tidigare försökt skapa en familj genom att mutera djur, forskaren dödades av mutantjägare. April O’Neil är nu en mobbad, svart high school-elev som vill bli journalist, och inte den vuxna TV-reportern.

Ice Cube gör rösten till Superfly, en fluga som muterades den där gången för femton år sedan. Nu är han gigantisk och lever jävel på stan, tillsammans med andra muterade djur och insekter. Här finns även en kvinnlig skurk som leder något slags brottssyndikat. Alla referenser till Frank Millers Daredevil och 80-talets superhjälteserier saknas, det vill säga det som serietidningen ursprungligen var en parodi på.

Här finns en hel del roliga scener, många referenser som går en barnpublik över huvudet, och musiken som spelas är mest låtar från 80- och 90-talen. Under några sekunder får vi höra ”Ninja Rap” med Vanilla Ice, ur TEENAGE MUTANT NINJA TURTLES II: KAMPEN OM OOZE från 1991. Trent Reznor och Atticus Ross står för den övriga filmmusiken. I en scen besöker sköldpaddorna en drive in-biograf, där de tittar på FIRA MED FERRIS.

MUTANT MAYHEM har en del problem med berättartempot, vilket gör att filmen känns längre än den är, trots alla skämt och fartfyllda scener. Det största problemet är dock dess övertydliga budskap, som hamras in med största släggan, om och om igen. Alla är lika värda, oavsett om man är ett muterat djur eller människa. Självklart får vi även veta att det viktigaste som finns är familjen.

Jag tror att det här hade blivit bättre om Seth Rogen och hans kompisar inte vänt sig till en ung publik. De borde riktat in sig på tonåringar och äldre, och gått längre med skämt, satir, action och referenser. Det här har blivit en film som ser betydligt bättre ut än den är. Manuset drar ner helhetsintrycket.

Jag sätter ett generiskt betyg.