Bio: Men

Foton copyright (c) Nordisk Film

MEN är Alex Garlands tredje långfilm som regissör. Hans debutfilm, EX MACHINA, har jag stående i hyllan bredvid mig. Osedd. Jag köpte den för en tia för några år sedan, men den lär vara så fruktansvärt tråkig, att jag inte tagit mig tid att titta på den. Hans andra film, ANNIHILATION, började jag att se på Netflix – men jag tyckte att den var så pass irriterande, att jag stängde av efter en stund. Som manusförfattare har han varit mer aktiv – 28 DAGAR SENARE tycker jag är överskattad (framför allt är den ful), men DREDD gillar jag förstås.

Den här nya filmen är ännu en film från A24 – det har blivit en hel del A24-filmer den senaste tiden. Det är ett produktionsbolag som alltid får mig att rygga tillbaka. Visst, jag tyckte att X härommånaden var svinbra, men annars lämnar deras filmer mig oftast likgiltig och uttråkad.

Som så ofta är fallet med A24, handlar det om en typ av film som fått namnet elevated horror. Skräckfilm som ska vara djupare, konstnärligare, och mer intellektuell. I princip betyder det skräckfilmer för folk som inte gillar skräckfilm, eller skräckfilm för de som skäms för att de gillar skräckfilm, och vill framstå som smartare än andra; film för de som vill kokettera med att de har bättre smak.

På sätt och vis är MEN urtypen för en elevated horror-film. Men i slutänden är det en film som inte funkar speciellt bra. Alex Garland har gjort en film om misogyni, en allegori med inslag av paganism och body horror. Dock känns det här som något slags bisarr skräckversion av TV-serien LITTLE BRITAIN.

MEN börjar onekligen bra. Jessie Buckley spelar änkan Harper, som har hyrt ett stort hus långt ute på den engelska landsbygden. Hennes våldsamme make James (Paapa Essiedu) har begått självmord efter att Harper velat skilja sig. Efter ett sista bråk sa James att hans död ska plåga Harper för all framtid. Därför tänker Harper spendera två veckor ensam på landet för att bearbeta det som hänt.

Rory Kinnear spelar Geoffrey, mannen Harper hyr huset av. Geoffrey är en gladlynt, jovialisk, och rätt bonnig herre, som bor längre ner längs vägen. Det finns en pub och en kyrka i närheten, men annars verkar det inte finnas så mycket där, mer än husets enorma ägor, och en skog.

Det dröjer inte länge innan det sker mystiska saker. Efter en första promenad i omgivningarna, dyker det plötsligt upp en naken man som står på ett fält och stirrar på Harper. Denne nakne man dyker snart upp igen, nu står han utanför Harpers fönster. När mannen försöker ta sig in i huset, ringer Harper polisen, som kommer och haffar gubben.

Harper besöker kyrkan, där hon först möter en besynnerlig pojke (Zak Rothera-Oxley) med en vuxen mans ansikte, han döljer först ansiktet med en mask. Sedan kommer den obehaglige prästen, som antyder att det var Harpers fel att James dog.

Det fortsätter att hända besynnerliga, otäcka saker, här finns en hel del likheter med REPULSION, ja, även med CARNIVAL OF SOULS, och jag satt förstås och tänkte att inget av det vi ser i bild händer på riktigt, allt sker i Harpers huvud; hon håller på att bli galen. Jag gissade även att den här filmen inte kommer att ha ett ordentligt slut, att vi själva ska fundera ut vad som egentligen hände.

När det är 20-30 minuter kvar av filmen, övergår den till att bli surrealistisk body horror. Det vräks på med blod och specialeffekter. Här tröttnade jag på MEN – jag blev alltmer säker på att ingenting kommer att leda någonvart. Vi får faktiskt något slags förklaring till varför Harper upplever det hon gör, men filmen slutar abrupt med ett ”Men kanske ändå …?”. Upplösningen känns rätt slapp, som om Garland inte kom på något bättre.

Jessie Buckley är bra i huvudrollen. Filmfotot är strålande och tar väl vara på miljöerna, det är en tjusig film att titta på. Även filmmusiken är innovativ. Här finns några riktigt bra scener, det blir lite spännande emellanåt – det är synd att storyn inte håller mer än till två tredjedelar, ungefär.

Rory Kinnear spelar inte bara Geoffrey – han gestaltar ett flertal män i filmen. Och problemet med detta är att det känns som om det är David Walliams och Matt Lucas från LITTLE BRITAIN som spelar alla dessa män! Alla är överdrivna, de flesta ser märkliga ut. Det var nästan så att jag förväntade mig att Anne skulle dyka upp, stryka handen över Harpers ansikte, och utbrista ”Eh-eh-eh!”.

MEN utvecklas till en film som är lika delar pretentiös som … jönsig. Det är en otillfredsställande film, som kunde blivit bra – om manuset setts över ett par gånger till.

Jag såg om REPULSION häromdagen. Den är inte Polanskis bästa film, men den är mycket bättre än MEN.