Bio: Django Unchained

Foton copyright (c) Sony Pictures Sverige

När jag var barn på 1970-talet läste jag i "Allt om Lucky Luke" att Lucky Luke-albumet "Angivaren" är en parodi på de italienska westernsfilmerna. Italienska? Vaddå för italienska westernfilmer? Det fanns väl inte? Jag hade sett en tråkig tysk western på TV en gång, men det var väl allt. Westerns, det är ju en amerikansk pryl. "Allt om Lucky Luke" innehöll även Gotlibs blodiga parodi "Lucky Luke Spaghetti". Jag förstod inte vad den drev med.

Några år senare såg jag mitt livs första hyrvideo. DE BLODIGA STÖVLARNAS KULLE (BOOT HILL) från 1969 med Terence Hill och Bud Spencer. Det var jag som valde den. Jag tror inte att jag och mina kompisar kände till att den var italiensk. Däremot avskydde vi filmen, vi tyckte att den var skitdålig.

Hyrkassetten från VTC.

Ytterligare några år senare var jag bättre påläst. Jag stegade in på Hvilans Video i Landskrona för att hyra en spaghettiwestern. Alla filmer tio spänn - utom porren, som var dyrare. Jag gick längs den lilla trånga gången i den minimala lokalen, vidare uppför den lilla halvtrappan, och däruppe till höger, i ett sådant där blädderställ, fanns westernfilmerna - eller "Pang-pang", som det stod på skylten. I stort sett samtliga filmer där var italienska. De flesta från VTC. Alla såg väldigt tuffa ut. Jag hade ingen aning om att den jag valde var den tuffaste av dem allihop: Sergio Corbuccis DJANGO från 1966 med Franco Nero i sin genombrottsroll.

Frågan är om inte DJANGO är den western som i långa loppet gjort störst intryck på mig. Visst, Sergio Leones visuella stil slog an något alldeles extra, men DJANGO var tuffare, skitigare, märkligare - och otroligt fascinerande. Den var också något sanslöst våldsam. Filmen totalförbjöds i ett flertal länder - och egentligen var den förstås förbjuden för biovisning även i Sverige. Något VTC tack och lov struntade i.

DJANGO blev en remarkabel framgång och det dröjde inte länge innan italienarna började göra inofficiella uppföljare - copyrightreglerna i Italien är som bekant lite luddiga. Man döpte även om helt orelaterade westerns och stoppade in namnet Django i titeln. Bäst av dessa är en annan av mina favoriter; Giulio Questis mytomspynna och bisarra DJANGO, KILL - IF YOU LIVE, SHOOT! från 1967. I den finns ingen som heter Django. I Tyskland döpte man om alla nya filmer med Franco Nero till något med Django i titeln, oavsett vad de handlade om.
Det finns bara en officiell uppföljare till DJANGO. 1987 gjorde Nello Rossati DJANGO STRIKES AGAIN (FRUKTAD REBELL i Sverige!) med Franco Nero. En förhållandevis usel film som utspelar sig i Sydamerika. Men nu är tydligen Nero på gång igen med något som ska heta DJANGO LIVES; en lågbudgetfilm.

Nå. Till saken. Till Quentin Tarantino och DJANGO UNCHAINED. En film som blivit Oscarsnominerad - och omdebatterad. Tydligen har den även blivit den Tarantinofilm som spelat in mest pengar. Vilket den är väl värd!

Sedan 1990-talet har jag räknat ut Quentin Tarantino flera gånger. När han gjorde RESERVOIR DOGS och PULP FICTION var han ju coolast i världen. Tyvärr skapade han även en med tiden väldigt irriterande trend med gangsterfilmer med skruvad handling, tillspetsat bildspråk och ironiskt våld (Och nej, PULP FICTION håller ju inte idag). När JACKIE BROWN kom hade jag tröttnat. Men så kom plötsligt KILL BILL VOLUME 1, som jag då tyckte var bättre än allt annat han gjort. KILL BILL VOLUME 2 var lite svagare, och när den gravt misslyckade DEATH PROOF kom, räknade jag ut Tarantino igen. Men vad hände då, jo, då kom mästerverket INGLOURIOUS BASTERDS - som jag genast utsåg till den bästa film Quentin Tarantino gjort. Det tycker jag fortfarande.

... Vid sidan av DJANGO UNCHAINED får jag nog skjuta in nu.

För satan vad bra det här är!

DJANGO UNCHAINED öppnar med Luis Bacalovs klassiska ledmotiv från 1966-års DJANGO, och de röda förtexterna har samma typsnitt som originalets. Extra trevlig är textskylten "And with the friendly participation of Franco Nero".

Jamie Foxx är Django, som tillsammans med en handfull slavar transporteras genom ödemarken. Slavdrivarna rider, de kedjade slavarna till fots - och barfota. Men mitt i den kalla vinternatten dyker plötsligt tandläkaren och prisjägaren dr King Schultz (Christoph Waltz) och hans häst Fritz upp. Han vill köpa Django, eftersom Django har sett och därför kan känna igen tre efterlysta mördare. Schultz köper Django, men tvingas ändå att döda slavdrivarna, och så ger sig den udda duon Schultz och Djano iväg. "A nigger on a horse!" utbrister folk förskräckt när de får se Django komma ridande.

Django hjälper till att jaga banditer under vintern och får en tredjedel av prissumman som ersättning, därefter ska han leta upp sin tysktalande (!) fru Broomhilda von Shaft (Kerry Washington), som ska finns på en plantage någonstans. På vägen träffar Django och Schultz på en massa udda existenser. Don Johnson är den grymme och slajmige plantageägaren Big Daddy, som samlar ihop ett maskerat uppbåd för att göra sig av med duon efter att de dödat tre efterlysta på plantagen.

Mängder av badguys stryker med innan de når fram till den excentriske Calvin Candies (Leonardo DiCaprio) plantage, där även Broomhilda finns - samt en obehaglig gammal slav; Stephen (Samuel L Jackson), som har bott på plantagen i 76 år och går helt i Candies ledband. Här ägnar man sig åt "mandingofajter" (brutala slagsmål mellan slavar), och här går det snett för Django och Schultz. Självklart för att den förestående hämnden ska bli ännu mer tillfredställande.

Django möter Django! Franco Nero till höger.

Två timmar och 45 minuter varar det här. Långt? Javisst! Men långtifrån lika långt som, tja, HOBBIT eller LES MISÉRABLES.  Okej, nu hjälper det ju att jag är stor westernfan. Western, denna den manligaste av genrer. Bara detta faktum gör ju att jag är vänligt inställd.

DJANGO UNCHAINED är en väldigt cool film. Och dess coolhet beror till stor del på dess fantastiska skådespelaruppbåd. Här är så gott om kända ansikten att man nästan inte lägger märke till alla - och det var svårt att hänga med och läsa namnen i eftertexterna. Men vi hittar bland andra James Remar, Don Stroud, Russ Tamblyn, Bruce Dern, Jonah Hill, Zoe Bell, Robert Carradine, Tom Savini, Michael Parks - och Tarantino själv. Han har gått och blivit lite fläskig. Franco Nero figurerar i en liten och kort scen.

Jamie Foxx är utmärkt som Django, men filmens klarast lysande stjärna är Christoph Waltz. Karln är fullkomligt fantastisk! Det är inte konstigt att han Oscarnominerats - det är klart att han ska förses med guldgubben. Även Leonardo DiCaprio är strålande. Han har nog aldrig varit bättre än här, som ambivalent, insmickrande tosing.

De senaste veckorna har Quentin Tarantino tvingats försvara allt våld i filmen. Något han är trött på att göra. Men DJANGO UNCHAINED är en sanslöst våldsam och blodig film! Den är så våldsam att tapeterna skiftar färg. Bokstavligt talat - kolla in väggarna under filmens eldstrider! Det ser ut att spruta litervis med blod när folk blir skjutna och aldrig har det plaskat och slaskat mer när kulor slår in i människokroppar än här. De som inte skjuts får skallen krossad med hammare, eller blir piskad, kastad till hundarna, eller annat lämpligt. Eller sprängd med dynamit. Nej, det här är väl ingen datefilm. Fast det är det å andra sidan ingen som har påstått.

Bitvis är filmen även väldigt rolig. Scenerna med Big Daddys uppbåd är ren komedi. Och vi får se Django utföra festliga dressyrtrick medan ledmotivet till DOM KALLAR MIG TRINITY spelas.
En del har anklagat filmen för att vara rasistisk. Var de nu fått detta ifrån. Spike Lee, den lille surmulne gubben, vägrar att se filmen av respekt för sina förfäder. Här ska det inte komma någon och göra underhållningsfilm baserad på slaveriet! Men är det några som har gjort rasistiska filmer i sina dagar, är det väl Spike Lee och de likartade regissörer som kom fram samtidigt? DJANGO UNCHAINED innehåller ordet "nigger" oräkneliga gånger, vilket många retat upp sig på. Det är bara det att filmen utspelar sig två år före inbördeskriget och folk pratade så på den tiden. Att korrigera språk och beteende är historieförfalskning och fegt. Man kan inte fly undan det förlutna genom att sticka huvudet i sanden, vilket många verkar tro idag.

I vilket fall: DJANGO UNCHAINED är en fantastisk film! Jag tycker att det här är otroligt bra. Tufft, spännande, brutalt, underhållande, smart och fullkomligt enastående skådisar. Årets bästa film redan nu? Det är mycket möjligt!

Jag vill redan se om den ...

(Biopremiär 18/1)