Bio: Split

Foton copyright (c) UIP Sweden
M Night Shyamalan verkar fortfarande leva på gamla bragder – eller snarare en bragd: SJÄTTE SINNET. Den blev en jättehit när den kom 1999. Sedan dess har Shyamalan mest utmärkt sig som den sämste nu aktive regissören i Hollywood, och det är en gåta varför han fortfarande får göra film – åtminstone ”större” filmer som går upp på bio.
Det gick utför redan med UNBREAKABLE (2000) och SIGNS (2002), och sedan blev det än värre. Shyamalans förra film; THE VISIT från 2015, har jag inte sett; gick den upp på bio i Sverige? Men dessförinnan låg han bakom kombon THE LAST AIRBENDER (den med penisfrisyren) och AFTER EARTH, två fantastiskt kackiga filmer.
Nu är Shyamalan tillbaka med vad som på filmaffischen kallas en ”thriller”. Det är bara det att han helt glömt bort att göra sin film spännande.
James McAvoy spelar en kille som lider av DID; han har 23 olika personligheter. I början av filmen kidnappar han tre tonårstjejer, som han låser in i källaren i sin märkliga bostad (var han bor avslöjas först på slutet, och det är jättekonstigt och ologiskt). De olika personligheterna kommer då och då in till tjejerna och beter sig konstigt – han är kidnapparen, han är en kvinna, han är en nioårig flicka, med mera. Då och då besöker han sin psykiatriker, och då är han oftast modedesigner. Psykiatrikern är en äldre dam som är expert på DID. De kidnappade tjejerna gör valhänta försök att fly. En av dem lider av traumatiska barndomsminnen, vilka dyker upp i insprängda flashbacks. Den mystiske kidnapparen har en 24:e personlighet som bubblar under ytan. Kan det vara monstret han pratar om i början?

1976 gjorde Pete Walker den engelska rysaren SCHIZO, vars slogan löd ”När den ena handen inte vet vad den andra gör”. Han fick genast kritik för att fara med osanning – det där har inget med schizofreni att göra. Shyamalan har anklagats för att trivialisera och exploatera DID. De som lider av diagnosen är inte farliga. Själv vet jag inget om DID.
Däremot vet jag att SPLIT är en skitdålig film. Jag brukar tycka att James McAvoy är en rätt bra skådis, men här är han inte bra alls, han är mest fånig – vilket beror på Shyamalans regi och manus. Ja, jösses. Det känns som att titta på en tafflig teaterpjäs. Shyamalan har fortfarande inte lärt sig att skriva naturlig dialog. Han envisas fortfarande med en lätt pretentiös ton, där folk poserar i tysta, stillastående scener. Det finns inget som helst driv i berättandet, ingen nerv.

Men framför allt är det här fullständigt spänningsbefriat. Det håller på drygt två långa timmar, och jag satt och vred på mig och undrade när det hela skulle gå igång. Jag väntade förgäves. När jag trodde att det inte kunde bli tråkigare, håller plötsligt psykiatrikern ett föredrag om DID via Skype. Hu!
När det på slutet ska bli otäckt och våldsamt, blir det ännu dummare. Fast de sista tio sekunderna är lite kul. Dock inte värda att vänta på.
Jag undrar vad biopubliken kommer att tänka. De som vill se en spännande thriller, och istället får se McAvoy sitta på huk, prata med barnslig röst, och dansa disco.
Fast om kidnapparen spelats av Nicolas Cage hade det här kunnat bli något! Tänk bara: en vilt överspelande Cage iförd klänning!

(Biopremiär 20/1)

<!–
google_ad_client = "ca-pub-3083732164083137";
/* TOPPRAFFEL!-inlägg */
google_ad_slot = "7529329410";
google_ad_width = 234;
google_ad_height = 60;
//

–>
http://pagead2.googlesyndication.com/pagead/show_ads.js

(function(){function pw_load(){
if(arguments.callee.z)return;else arguments.callee.z=true;
var d=document;var s=d.createElement(‘script’);
var x=d.getElementsByTagName(‘script’)[0];
s.type=’text/javascript’;s.async=true;
s.src=’//www.projectwonderful.com/pwa.js’;
x.parentNode.insertBefore(s,x);}
if (window.attachEvent){
window.attachEvent(‘DOMContentLoaded’,pw_load);
window.attachEvent(‘onload’,pw_load);}
else{
window.addEventListener(‘DOMContentLoaded’,pw_load,false);
window.addEventListener(‘load’,pw_load,false);}})();

Ads by Project Wonderful! Your ad here, right now: $0