torsdag 26 januari 2017

Bio: La La Land

Foton copyright (c) Nordisk Film
Fjorton Oscarsnomineringar och massor av kritiker i utlandet har varit lyriska. Det är inte dåligt. Är LA LA LAND värd allt detta?
... Njä.
Nu gillar jag sällan musikaler. SINGIN' IN THE RAIN, visst. CANNIBAL THE MUSICAL, självklart. Men inte mycket annat - och definitivt inget av det som körts på Broadway och i London de senaste tre-fyra decennierna, med alla dessa könlösa, intetsägande, mördande trista låtar som alla går likadant (det vill säga den typ av låtar Disneyfilmer fylls med nuförtiden).
Jag brukar jämföra musikaler med kung fu-filmer. En kung fu-film är helt beroende av fantastiska, välkoreograferade slagsmål - utan dessa är det oftast makalöst tunt, man ser filmerna för fajterna, och dessa måste vara bra. På samma sätt måste sång- och dansnumren i en musikal vara bra. Väldigt bra.
Den unge regissören och manusförfattaren Damien Chazelle har tidigare gjort det utmärkta trumslagardramat WHIPLASH. Nu har han alltså gått hela vägen och totat ihop en musikal.
Och det visar sig vara rätt tunt.
Men det hela inleds onekligen lysande. Ett par sekunder i svartvitt och det gamla, kvadratiska normalformatet vidgas till CinemaScope och strålande Technicolor i bästa 50-talsstuk. En massiv bilkö på en bro i Los Angeles. En kvinna börjar sjunga så smått, och det hela utvecklas till ett extremt - och då menar jag extremt - välkoreograferat dansnummer bland bilarna på bron. Det här är så imponerande att man tappar hakan. Om filmen börjar så här bra, vad ska vi väl då inte få se senare i filmen?
Svaret är att det inte kommer fler massiva dansnummer. Det tas några småsteg, men det är allt.
Handlingen är enkel. Emma Stone spelar Mia, som jobbar i ett café i Hollywood, men drömmer om att bli skådespelerska och springer ständigt på provfilmningar. Ryan Gosling gör jazzpianisten Sebastian, som vill öppna en jazzklubb, men som aldrig verkar lyckas med någonting i sin karriär. Mia och Sebastian träffas. Mia och Sebastian blir förälskade i varandra. Deras karriärer tar fart. De får fnurror på tråden.
Själva handlingen i LA LA LAND (vilket för övrigt är titeln på en hel drös filmer) är verkligen inget att skriva hem om. Vi har sett det förut, vi har sett det i bättre tappningar. Ryan Gosling gör sin vanliga, aningen nollställda typ, och är nästan lite osympatisk. Emma Stone är charmigare.
Filmen innehåller ett flertal låtar - men det låter som om det är samma låt i olika versioner, vilket det flera gånger också är. Långsamt, snabbt, avskalat, stor orkester. Det genomgående temat blir lite tjatigt - och jag hade svårt att få det ur skallen resten av dagen efter att jag sett filmen.
LA LA LAND är dock hyfsat underhållande, den är i alla fall inte tråkig, och det Oscarnominerade filmfotot är excellent - svenske Linus Sandgren (AMERICAN HUSTLE, JOY) står för detta.
Den alltid utmärkte JK Simmons har en roll i LA LA LAND, men den är så liten att han närmast kan betraktas som statist.
Att Chazelles film fått enormt bra mottagande beror nog mest på att nostalgiska kritiker, filmakademimedlemmar, med flera, påminns om äldre, betydligt bättre filmmusikaler från den tid då man bemödade sig om att komponera slagkraftiga melodier.








(Biopremiär 27/1)



-->

0 kommentarer:

Skicka en kommentar

 

TOPPRAFFEL! Copyright © 2012

Bloggerfy Splinx