måndag 2 februari 2015

Bio: Whiplash

Foton copyright (c) Sony Pictures Sweden
Återigen dags för en flerfaldigt Oscarsnominerad film. Unge Damien Chazelles WHIPLASH är nominerad till fem statyetter, däribland Bästa film och Bästa manliga biroll.
WHIPLASH är en kombination av FAME, HETS och FULL METAL JACKET - och perfekt för den som vill ha ännu mer jazztrumsolon än den ständigt återkommande trumman i BIRDMAN. Miles Teller (Reed Richards i kommande FANTASTIC FOUR-rebooten) spelar Andrew Neiman, som går på en musikskola i Los Angeles. Andrews mål är att bli en av de största jazztrummisarna någonsin, något som går ut över hans privatliv - han skaffar sig en flickvän i början av filmen, men gör slut när han inser att tjejen kommer att vara i vägen för hans karriär.
På skolan finns en extremt - och då menar jag extremt - kontroversiell lärare. Terence Fletcher (JK Simmons) kräver det bästa av sina elever; ja, mer än det bästa. Han handplockar musiker till skolans storband, nästan inga passerar nålsögat, och han kastar ut de utvalda om de visar de minsta brister. Hans undervisning är benhård, han svär konstant, han förolämpar eleverna, han kan bli fysiskt brutal.
Andrew spelar så att händerna blöder medan Fletcher kastar stolar på honom och välter instrument. Det är svårt att veta vad Fletcher egentligen är ute efter och eleverna bryts ner. Andrew vägrar dock ge upp - han hamnar i den ena knipan efter den andra, han tvingas lämna orkestern, men han biter hela tiden ihop och kommer tillbaka. Han verkar hålla på att bli lika känslokall och omänsklig som Fletcher.
Frågan är förstås varför ett monster som Terence Fletcher tillåts undervisa på skolan. Hans beteende är välkänt, föräldrar till elever har protesterat, och man tycker att skolans ledning borde förstå vad som försiggår. Men då hade det förstås inte blivit någon film. Det syns för övrigt inga andra lärare på skolan - det verkar som om bara ett eller två klassrum används i den stora byggnaden.
Miles Fletcher kan spela trummor och tydligen är den han själv som spelar i filmen, och jag läser att inte ens han förstod vad Fletcher menar när han i en intensiv scen hävdar att Andrew ökar och sackar omvartannat. Han är bra i filmen, han medverkar i samtliga scener, men det här är JK Simmons film - han dominerar verkligen, han är demonisk, oberäknelig men beräknande, han är lömsk och genuint elak.
Musik ska byggas utav glädje, sjöng Lill Lindfors en gång i tiden. I WHIPLASH byggs musiken verkligen inte av glädje - snarare av fruktan. För min egen del ställer jag mig ytterst tveksam till att det går att skapa musik - bra musik - utfrån dessa förhållanden. Det handlar trots att om kreativitet och konst, och inte utbildning av marinkårssoldater som ska skickas ut för att döda och dödas. Samtidigt kan jag tänka mig att det kan vara tufft på många sådana där "performing arts"-skolor. Det är ju där man ska börja betala - med svett, som miss Grant sa i FAME.
Paul Reiser spelar Andrews far, en ensamstående high school-lärare som skriver böcker och gillar att gå på bio. Och vem spelar farbror Frank, om inte Chris Mulkey - Hank i TWIN PEAKS. Frank medverkar bara i en middagsscen där han klargör att han inte har mycket till övers för musikstudenter, det är betydligt viktigare med football; rejäla grejor för riktiga karlar. Där kan man göra riktig karriär och tjäna pengar, tycker Frank.
WHIPLASH är en mycket bra film som ibland nästan tenderar skräckfilm; så tät blir stämningen så fort Fletcher uppenbarar sig. Jag protesterar inte om JK Simmons plockar hem en Oscar.








(Biopremiär 6/2)
-->

0 kommentarer:

Skicka en kommentar

 

TOPPRAFFEL! Copyright © 2012

Bloggerfy Splinx