fredag 2 september 2016

Serier: Spirou 1969-1972

SPIROU 1969-1972
av Fournier
Mooz Förlag
Som ni säkert noterat är det mycket Spirou just nu. Nya och gamla album publiceras av tre olika svenska (varav två halvdanska) förlag, och Mooz står för de gamla.
"Spirou 1969-1972", som i sin ursprungliga danska utgåva innehöll betydligt mer extramaterial i form av artiklar och bilder, skapar stor förvirring på en gång. På baksidan, bredvid innehållsreferat, återges omslagen till Carlsen Comics' tidigare utgåvor av de tre album denna inbundna samling, ett samtryck med Norge, innehåller. Bredvid omslaget till Carlsenalbumet "Guldmaskinen" står det "Guldmakaren", bredvid Carlsens "Den stora champinjonjakten" står det "Den japanska svampen", och bredvid Carlsens "Det mystiska klostret" står det "Mysteriet på klostret". Jag öppnar boken, och på försättsbladet och i innehållsförteckningen heter albumen "Guldmaskinen", "Den stora svampjakten" och "Det mystiska klostret".
Förvirringen fortsätter i förordet. I detta presenteras Jean Claude Fournier, texten är skriven av Thierry Capazonne, men översatt till svenska från danska av en anonym förmåga som inte vet vad figurerna heter i Sverige. Gaston och Marsupilami omnämns under sina danska namn Viggo och Spirillen. "Den stora svampjakten" heter nu plötsligt "Triangeln slår till". Märkligast är att det står att den ursprungliga svenska utgåvan av "Den stora svampjakten" innehöll en liten inledande historia som hette "Den japanska svampen", men att denna inte får plats i den här nya samlingsvolymen. Men vad hittar vi i boken? Jo, "Den japanska svampen". Till detta kommer att sidangivelserna i förordet åsyftar den tjockare, danska utgåvan, så dessa stämmer inte!
Just det - att "Den stora svampjakten" hos Carlsen hette "Den stora champinjonjakten" berodde på att den förre översättaren, Sture Hegerfors, av någon anledning kallade alla svampar i Spirouserien för champinjoner. Kanske tyckte han att det lät bättre än bara "svamp"? Jag får ta och fråga honom vid tillfälle. I den här samlingsvolymen är det Christer Follin som står för översättningen - och han har garanterat inte översatt förordet, en räv som han borde veta bättre.
När jag var barn slukade jag alla Spiroualbum jag kom över. Fourniers album har jag inte läst om sedan dess. Då tror jag inte att jag hade några invändningar mot dem, inte mer än att jag saknade Marsupilami, men som vuxen konstaterar jag att Fournier anses vara dålig av expertisen.
Jag visste egentligen ingenting alls om Fournier innan jag läste förordet till denna bok. Nu vet jag lite mer, och han verkar om inget annat vara en sympatisk och passionerad herre som älskar serier. Men nej, jag kan inte påstå att hans tre första äventyr är bra.
Marsupilami inritad av Franquin.
När mästaren Franquin tröttnade på Spirou och ville ägna sig åt sina egna figurer, som Gaston, istället, utsågs den nästan helt gröne Fournier till efterträdare. Franquin ville behålla alla rättigheter till Marsupilami, men figuren medverkar i "Guldmaskinen", som började gå som följetong i Spiroutidningen 1968. Dock var det Franquin själv som ritade in Marsupilami i Fourniers serie. I det därpå följande albumet, alltså "Den stora svampjakten", var Marsupilami försvunnen. Vad som är lite kul, är att Marsupilami gör comeback i det senaste Spiroualbumet som kom för ett par månader sedan; "Marsupilamis vrede". I detta anspelas det på händelserna i "Guldmaskinen", och vi får veta varför djuret plötsligt försvann.
Teckningsmässigt är Fourniers tidiga serier hyfsade. Han är ingen Franquin, men han tecknar inte dåligt. Däremot är han ingen vidare serieberättare. Jag kom på mig med att tycka att det tog väldigt lång tid att läsa de här tre albumen, ibland blev det nästan lite tröttande. Detta beror på att flytet i berättandet är trögt, och ibland är det svårt att tolka vad som sker. Föremål och händelser som borde ligga tydligt i förgrunden, har förpassats till bakgrunden; flera gånger fick jag leta efter detaljer för att förstå vad det är som händer.
Den svenska utgåvan samtrycks med den norska. Här står det plötsligt på norska i bakgrunden.
Handlingen i de tre äventyren är aningen konstig, i synnerhet i "Det mystiska klostret", i vilket gangstersyndikatet Triangeln av någon anledning vill att Spirou och Nicke ska arbeta för dem. Att Japan skildras som jättekonstigt och japaner som knepiga får man ta, värre är att serierna inte är speciellt roliga. Ekorren Spip är den som får stå för roligheterna, där får Fournier till det ibland.
Det hävdas att Fournier utvecklades och blev bättre med tiden. Det kan nog stämma; jag minns hans senare album som bättre än de här. Vi får väl se i kommande volymer.
"Spirou 1969-1972" är ett flott album; det är hårda pärmar och bra tryck på bra papper. Därför är det synd att utgåvan är slarvig. Förutom det förvirrande förordet, finns det alldeles för många korrfel i pratbubblor och textplattor. Och jag önskar att den svenska utgåvan innehöll allt det extramaterial som fanns i den danska.

-->

2 kommentarer:

Peter sa...

Det franska ordet för svamp är Champignon så man får väl anse det som en ganska okej "förvanskning" av översättningen. Det blir ju också lite mer i fas med Greven av Champignac vars titel leder tankarna både till det flotta (champagne) och till det knasiga (svamp/champinjoner).

Pidde Andersson sa...

Jodå, jag vet att svamp heter champignon på franska, vilket Sture också borde veta. Antagligen tyckte han bara att det lät bättre med champinjoner.

Skicka en kommentar

 

TOPPRAFFEL! Copyright © 2012

Bloggerfy Splinx