söndag 19 juni 2016

Serier: Spirous äventyr 54: Marsupilamis vrede

Spirous äventyr 54: Marsupilamis vrede
av Yoann och Vehlmann
Egmont Publishing
De gamla klassiska, europeiska albumserierna lever och frodas. Tintin kommer ut på nytt, Linda & Valentin, Blueberry med flera samlas i tjusiga utgåvor, men framför allt är det mycket Spirou nu - på tre olika förlag. Cobolt ger ut de utomordentliga alternativa äventyren, Mooz Förlag släpper samlingar med äldre serier, och Egmont står för de nya albumen i den ordinarie serien.
I händerna på Yoann och Vehlmann är Spirou kanske aningen ojämn ibland, men bättre än på länge. Jag gillade verkligen album 52; "I Vipers klor", medan det förra albumet; "Skatten i Alexandria", var lite sämre, om än klart godkänt.
Den svenske redaktören för "Marsupilamis vrede", samt dess korrekturläsare, är vänner till mig, och jag har noterat deras rapporter på Facebook under arbetets gång; de har skrivit att detta är det bästa äventyret på länge. Således var jag förstås extra nyfiken.
Marsupilami har lyst med sin frånvaro ett bra tag - åtminstone i Spirouserien; han har istället huserat i egna album. Han introducerades 1952 i albumet "Spirou och arvingarna", som i Sverige blev album nummer sju - på 1970-talet publicerades Spirou i vild oordning på våra breddgrader. När Franquin, som skapade Marsupilami, lämnade Spirou och Fournier tog över, fick Marsupilami inte följa med - med ett undantag: i Fourniers första Spirouäventyr; "Guldmaskinen" från 1970 (som av någon anledning gavs ut onumrerad i Sverige) medverkade figuren, men det var Franquin som tecknade honom. Franquin behöll sedan alla rättigheter till figuren.
I "Marsupilamis vrede" avslöjas det att Spirou och Nicke fått delar av sina minnen raderade av Nickes slemme kusin Ricke, vilket ska förklara Marsupilamis frånvaro. Det refereras till "Guldmaskinen" (men det står "Guldmakaren" i texten), Ricke säger att han efter det äventyret behövde pengar, så han utsatte Spirou och Nicke för Zafirstrålen, för att kunna sälja Marsupilami till en rik palombian.
Tillsammans med Ricke, som nu är sprutnarkoman (!), far Spirou och Nicke iväg till Palombias djungler för att leta upp Marsupilami. Något som är lättare sagt än gjort; vägen är kantad av faror, och Marsupilami är minst sagt skitförbannad.
"Marsupilamis vrede" är ett trevligt album - men handlingsmässigt tycker jag nog att det är lite tunt. Större delen av äventyret tilldrar sig i djungeln; de letar efter det stolliga djuret - och jag ville att det skulle hända mer än det faktiskt gör. Dock är det bitvis väldigt roligt, flera episoder fick mig att skratta högt, och det hände att jag läste repliker högt för min sambo; framför allt ekorren Spips syrliga kommentarer. Dessutom för vi återse Gyllenhammer; den hårt prövade direktören från albumen om Gaston.
Berättartekniskt finns här inget att anmärka på, och det är väldigt bra tecknat.
Sist i albumet hittar vi sex sidor som redogör för Marsupilamis medverkan i Spirou i kronologisk ordning, och jag inser att det är väldigt, väldigt längesedan jag läste dessa gamla album, så pass längesedan att jag helt glömt bort de flesta av dem. Handlingsreferaten fick mig att le igenkännande.





0 kommentarer:

Skicka en kommentar

 

TOPPRAFFEL! Copyright © 2012

Bloggerfy Splinx