Bio: Pan

Foton copyright (c) Warner Brothers

Under Malmö Filmdagar i augusti visades en kort promo för PAN, med några scener samt kommentarer från regissören Joe Wright (FÖRSONING, SOLISTEN, HANNA, ANNA KARENINA) och stjärnan Hugh Jackman. Det såg inte lovande ut. Tvärtom, jag kände genast att det här nog kommer att bli en bombastisk och i det närmaste osebar film.

Så fick filmen sin USA-premiär – och drog på hemmaplan in betydligt mindre pengar än Warner räknat med. Branschtidningar som Variety och Hollywood Reporter spekulerade i varför PAN floppat. Någon kom fram till att publiken tröttnat på ursprungshistorier där det förklaras varifrån en hjälte kommer. Detta låter förstås väldigt krystat.

Det är nog snarare som så att PAN är en jävligt dålig film. Det är därför folk inte går och ser den.
Fast detta 3D-äventyr börjar ganska lovande, när en mystisk ung kvinna dumpar en bebis utanför ett barnhem i London. Tolv år senare är det världskrig och elaka nunnor styr barnhemmet med järnhand. Lille Peter (debuterande Levi Miller), som har ett halsband i form av en panflöjt, undrar vem hans mor är. Han undrar också vad det är en groteska nunnan Barnabas sysslar med. Det pratas om att hon säljer barn. Jodå – mitt i natten anländer ett flygande piratskepp vars besättning plockar upp småpojkar.

Peter hamnar på skeppet som beger sig till Landet Ingenstans. Där väntar den grymme kapten Svartskägg (Jackman), som använder barn från hela världen och från alla tider som arbetskraft – de hackar fram älvstoft ur bergen.  Svartskägg behöver detta för att inte bli gammal, eller vad det nu var.
Peter lär känna den äldre fången James Hook (Garrett Hedlund) och de blir vänner. Hook är alltså den som ska komma att bli kapten Krok, men här är han schysst och har båda händerna i behåll. Han är även amerikan, av någon anledning. Peter och Hook lyckas fly och hamnar i en märklig djungel på en märklig ö. Där träffar de på ett djungelfolk lett av den tuffa Tigerlilja (Rooney Mara), som ser ut som något slags korsning mellan Xena krigarprinsessan och Pippi Långstrump. Djungelfolket vill först döda Peter och Hook, men när det visar sig att Peter plötsligt kan flyga konstaterar de att han är The Chosen One; han som förutspåtts komma för att besegra Svartskägg.

… Och så dyker kapten Svartskägg och hans mannar upp och lägger sordin på stämningen.
Så länge de är i London är PAN rätt okej. Dock förs Peter bort redan efter en kvart, och därefter blir det bara värre och värre – och allt konstigare. Nu har jag förstås aldrig gillat Peter Pan-figuren och hans värld; boken har jag aldrig läst, men jag har inte gillat några tidigare filmer – eller tecknade serier, för den delen. Det finns en hel del. Men i PAN är det mesta för konstigt. Det är för många idéer på en gång, för många olika stilar, för mycket av allt. I min recension av CRIMSON PEAK skrev jag att den filmen är extremt överlastad – men på ett bra sätt. PAN är extremt överlastad – men på ett dåligt sätt.

Kapten Svartskägg introduceras i scener som ser ut som något ur MAD MAX: FURY ROAD. Han talar till folket, som i tusental knäböjer för honom. Av någon anledning som aldrig förklaras sjunger alla Nirvanas ”Smells like teen spirit”. Senare i filmen sjunger piraterna Ramones ”Blitzkrieg Bop”. Även om det är lite fräckt när de skrålar ”Hey ho, let’s go”, begriper jag inte varför de gör det; vad de här låtarna har med filmen att göra.

För att vara en äventyrsfilm för hela familjen är PAN överraskande våldsam. Det är mycket stridande och folk dör, och när Svartskägg anfaller mot slutet av filmen, går allt överstyr. Peter Pan får dessutom något slags konstiga superkrafter. Det hela är fruktansvärt påfrestande och jag satt ofta och undrade vad det var jag tittade på. Det händer för mycket, det händer hela tiden, det smäller och brakar, och det är irriterande snarare än underhållande.

Cara Delivingne, som ska spela Linda i den kommande Linda & Valentin-filmen, är med en minut eller två som några identiska sjöjungfrur, en liten starkt lysande optisk effekt är visst Tingeling, och om man kisar känner man kanske igen Amanda Seyfried i en minimal roll.

Jag gillade scenen med Spitfireplan som flyger omkring i 3D och den obligatoriske dvärgpiraten, men filmen hade blivit mycket bättre om den bara handlade om de onda nunnorna och skippade resten av storyn.

Som PAN är nu, är den förhållandevis osebar.

(Biopremiär 23/10)
<!–
google_ad_client = "ca-pub-3083732164083137";
/* TOPPRAFFEL!-inlägg */
google_ad_slot = "7529329410";
google_ad_width = 234;
google_ad_height = 60;
//

https://pagead2.googlesyndication.com/pagead/show_ads.js