onsdag 13 maj 2015

Bio: Mad Max: Fury Road

Foton copyright (c) Warner Brothers
Jag minns när jag för snart 35 år sedan bläddrade i Filmtidningen; biografernas gratistidning, och läste en liten text om THE ROAD WARRIOR; en kommande australisk film som kalllades "årets äventyrsfilm". Årets äventyrsfilm? Skulle inte det vara JAKTEN PÅ DEN FÖRSVUNNA SKATTEN? Eller någon annan film jag hört talas om. Efter katastrofen-filmen THE ROAD WARRIOR hade jag aldrig hört talas om - men bilden såg tuff ut. När filmen så gick upp på bio i Landskrona, gick förstås jag och en kompis och såg den.
Vi var alldeles utmattade efteråt. Vi hade aldrig någonsin sett en så tuff film. "Det var ju action precis hela tiden!" stånkade min kompis. Tuffast av allt var förstås Mel Gibson som Mad Max, iförd trasig skinnpaj.
Men vi blev lite förvirrade när filmen började och det stod MAD MAX 2 i förtexterna. MAD MAX 2? Fanns det en första film? Jodå, George Millers MAD MAX från 1979 lämnades in till Statens Biografbyrå tre gånger mellan 1980 och 1983. Första gången oklippt, därefter kortad av distributören - men den totalförbjöds varje gång. En tid  senare pratade Kjell Alinge om MAD MAX i sitt radioprogram Eldorado. Han hade fått tillfälle att se den förbjudna filmen och kallade den "förbjuden frukt" - och han tyckte inte att den var bra.
Ytterligare en tid senare gick jag, som jag gjorde varje dag, förbi Vlado Video, som låg på samma gata där jag bodde. I skyltfönstret hade de en stor standee för MAD MAX. Den hade släppts på video trots att den var förbjuden för biovisning. Jag hyrde förstås filmen.
Då, i början av 80-talet, tyckte jag inte att den första MAD MAX var någon större höjdare. Världen filmen utspelades i var inte lika extrem som i uppföljaren THE ROAD WARRIOR (1981); folk bodde fortfarande i hus, de åkte på semester, de hade jobb - och Max (som i en scen avslöjar sitt efternamn: Rockatansky) var polis. Versionen som släpptes i Sverige var dubbad till amerikansk engelska - tydligen trodde den amerikanska distributören att de australiska dialekterna var för svåra att förstå.
Eftersom MAD MAX var rätt okänd, döptes MAD MAX 2 om till THE ROAD WARRIOR, vilket det även står i förtexterna till den amerikanska releasen. Uppföljaren var större, bättre och maffigare.
1985 kom så en tredje film; MAD MAX BORTOM THUNDERDOME, och den här gången hade George Miller tagit hjälp av George Ogilvie - Ogilvie regisserade dialogscenerna, medan Miller stod för actionscenerna. Jag gick på gymnasiet när den här kom, och jag minns att jag berättade för några klasskompisar om hur besviken jag var. Filmen var mycket, mycket sämre än de två första filmerna. Det enda minnesvärda är striden mot jätten Blaster i titelns stridsarena Thunderdome. Resten var tråkigt och ganska barnvänligt, och Tina Turner stod för den trista titellåten. Om jag inte minns helt fel var MAD MAX BORTOM THUNDERDOME den näst sista filmen som visades på Imperial i Landskrona - den sista blev MIAMI SUPERCOPS med Terence Hill och Bud Spencer.
Eftersom THE ROAD WARRIOR blev spå oerhört framgångsrik och trendsättande, svämmade videobutikerna snabbt över av billiga kopior. Från Nya Zeeland kom BATTLETRUCK, som gick upp på bio i Sverige. På Filippinerna snidade Cirio H Santiago ihop rullar som WHEELS OF FIRE och EQUALIZER 2000, för att bara nämna två - men mest produktiva var självklart italienarna. På 1980-talet hade Italien fortfarande en stor B-filmsproduktion och de kastade sig girigt över alla trender. Efter katastrofen-filmer var perfekt - det var billigt att göra sådana filmer. Man spökade ut lite folk i pseudo-punkutstyrslar, tokade till några bilar och motorcyklar så att de skulle se "futuristiska" ut, och så lät man rollfigurerna köra runt, runt, runt i grustag utanför Rom, och ibland slå och skjuta på varandra. Filmerna handlade sällan om något speciellt, det var bara våldsam skolteater i sandlådan. Självklart är många av dessa filmer fantastiskt skojiga.
Inför pressvisningen av MAD MAX: FURY ROAD såg jag om MAD MAX och THE ROAD WARRIOR - trean orkade jag inte se om. Jag konstaterar att den första filmen är bra, men det tar 75 minuter innan Max får fru och barn överkörda, så att han kan bli mad och hämnas. Mel Gibson ser ganska ung och valpig ut. En sak jag inte tänkt på är att nu bortgångne Brian Mays musik påminner lite om musiken till THE EVIL DEAD - det låter som om det är samma lilla orkester. Ibland är musiken aningen okänslig.
Mel Gibson har vuxit till sig i THE ROAD WARRIOR och han är en utmärkt hjälte - även om han faktiskt är rätt passiv stora delar av filmen. Den här filmen är egentligen en maskerad westernfilm. Mad Max är den ensamme revolvermannen som motvilligt tvingas hjälpa en vagnkaravan över prärien, eftersom mordiska indianer är på krigsstigen. Fast i Millers film kör indianerna bil och motorcykel. Den onde Humongous' (svensken Kjell Nilsson) gäng har dessutom en del homoerotiska drag. Brian Mays musik är även här lite okänslig under de lugnare scenerna, men effektiv under de otaliga actionscenerna. Jag förstår att jag älskade den här filmen som ung tonåring.
Så. Trettio år efter MAD MAX BORTOM THUNDERDOME är Mad Max tillbaka i en film George Miller velat göra i ett par decennier. Och vad annat kan man säga än att den 70-årige Miller visar var skåpet ska stå. MAD MAX: FURY ROAD får de flesta andra actionfilmer att framstå som anemiska. FAST & FURIOUS 7 är ett lådbilsrally vid jämförelse. Det kommer inte att komma en fläskigare actionfilm i år - troligen inte på ett bra tack framöver. För hur ska man toppa det här? Redan de tuffa förtexterna och en inledande voice over anger tonen: "My name is Max. I was a cop. A road warrior."
Handlingen är föredömligt enkel. Tom Hardy (som var två år gammal när den första filmen kom) har tagit över rollen som Max. Alldeles i början av filmen tillfångatas Max av ett gäng onda karlar, som för honom till Evige Joes rike. Evige Joe spelas av Hugh Keays-Byrne, som var skurken Toecutter i MAD MAX 1979. Han häckar i ett stort, dödskalleförsett berg, där han vakar över en vattenreservoir vars innehåll han snålar med. Joe, som ståtar med en grym ansiktsmask, har en massa vitmålade anhängare och beter sig som en gud. Det svältande folket fruktar honom. Max ska användas som något slags extraförråd av blod; han kallas "blodpåsen".
Charlize Theron spelar Imperator Furiosa, en tuff kvinna med mekanisk vänsterhand. Max lyckas fly, och efter att ha bråkat med Furiosa och de söta brudar hon har med sig, följer Max med Furiosa i en tankbil på väg genom öknen till Den gröna platsen, där allt ska vara vackert och där det går att odla jorden. Nicholas Hoult spelar en av Joes anhängare, som omvänds och följer med. Evige Joe gillar förstås inte detta, så han och en hord män beger sig av efter Max och Furiosa.
MAD MAX; FURY ROAD är i princip en enda, två timmar lång biljakt. Men, oj, vilken biljakt! Det här måste ses för att man ska tro på det. Sällan har fordon demolerats vackrare på en bioduk. Det är fullkomligt fantastiskt - och det mesta är fysiska effekter och stunts, och inte datoranimationer. Det är inte utan att man undrar hur i helsike George Miller lyckades filma det här.
Filmen är full av bisarra detaljer och deformerade människor. Evige Joes tillhåll är pampigt och olycksbådande, och jag tänker lite på Thulsa Doom i CONAN - BARBAREN. Bilen Joe färdas i är försedd med fyra trumslagare som dunkar på pukor, och längst fram står en fastkedjad kille och spelar på en eldsprutande elgitarr. Det är fullkomligt vansinnigt. Max och hans sällskap träffar på ett gäng maskerade motorcyklister som visar sig vara beväpnade tanter i mogen ålder. De är inte sena att vara med och slåss. Uppe på klippor avtecknar sig illasinnade män, som vore de apacher med motorcyklar istället för hästar. Ett gyttjigt område befolkas av folk som går på styltor. Filmen är inspelad i Namibia och miljöerna är majestätiska. Filmmusiken är skriven av en som kallar sig Junkie XL och den är extremt effektiv med mycket slagverk och pukor.
Men hur funkar Tom Hardy? Tja, han är okej. Han må vara en duktig skådespelare, men jag har alltid tyckt att han är rätt okarismatisk. Han är definitivt ingen Mel Gibson, och han har lite för runda och snälla drag, men han funkar ändå. Liksom i THE ROAD WARRIOR är Max förhållandevis passiv. Imperator Furiosa framstår som den egentliga huvudpersonen.
Men det spelar ingen roll att Max själv är aningen blek - eftersom MAD MAX: FURY ROAD är allt annat än blek. Jag vet inte om jag någonsin sett något liknande när det gäller massiv, sanslös action. Allting är enormt. Det känns som att man själv blåser omkull där i biosalongen. Det är så häftigt det kan bli. Dessutom: till skillnad från så många andra, moderna actionfilmer, går det att se vad som händer även när det är som mest kaotiskt. Sällan har två timmar passerat så här fort.
Tom Hardy har sagt att han har skrivit kontrakt för ytterligare tre Mad Max-filmer. Jag väntar med spänning på nästa.
Slutligen: MAD MAX: FURY ROAD är i 3D, men pressvisningen jag var på var i 2D. Jag vet inte om 3D:n tillför något och gör filmen ännu mer intensiv, eller om den bara irriterar och skapar huvudvärk.

 





(Biopremiär 14/5)

-->

3 kommentarer:

ctail sa...

Hemligheten bakom att det går att se vad som händer: ”It'll be running below 24 frames because George, if he couldn't understand what was happening in the shot, he slowed it down until you could”.

Pidde Andersson sa...

Aha. Intressant.

ctail sa...

Det fick mig förresten att komma att tänka på: jag har råkat märka att han trixat med filmen i THE ROAD WARRIOR på vad jag tror är okonventionellt sätt: ett par gånger när det smäller till ordentligt, t.ex. lastbilen frontalkrockar med något, är en filmruta överexponerad så att det blir som ett blixtnedslag i kollisionsögonblicket. Det ser väldigt lustigt ut om man stegar ruta för ruta på dvd:n.

Skicka en kommentar

 

TOPPRAFFEL! Copyright © 2012

Bloggerfy Splinx