fredag 17 juli 2015

Bio: Amy

Foton copyright (c) Lucky Dogs
När det gäller AMY; filmen om Amy Winehouse, ställs jag inför samma dilemma jag upplevde när jag skulle skriva om TUSEN BITAR; filmen om Björn Afzelius. En dokumentär om en (död) artist jag inte gillar. Fast i fallet Afzelius har jag trots allt en relation till artisten - han var svensk och det var fullkomligt omöjligt att undvika honom och hans musik. Det är det fortfarande. Tyvärr. Amy Winehouse har jag ingen relation alls till. Hon sjöng jazz och soul, hon gav intryck av att vara rätt osympatisk, hon söp och knarkade, och dog efter en kort karriär. Jag kan inte nämna en enda låt med henne; hiten "Rehab", som ofta nämns och spelas i filmen, har jag aldrig tidigare hört.
Filmen AMY - som förstås redogör för Winehouses liv och karriär - är precis som jag trodde att den skulle vara. Mitt intryck av Amy Winehouse förändras inte; förvisso besatt hon en viss humor, men i övrigt är hon olycklig, lite osympatisk, hänger med vidron till killar, och ger ibland intryck av att vara lite småkorkad och naiv. Den gamla vanliga klyschan: vilsen, olycklig, men framgångsrik flicka tyr sig till dålig pojke och klarar inte av uppmärksamheten från media.
Nuförtiden har i princip vem som helst möjlighet att videofilma var som helst, när som helst och hur mycket som helst; antingen med en billig videokamera, eller med sin mobiltelefon. Detta är förstås kul - men AMY, som regisserats av Asif Kapadia, demonstrerar nackdelen med den moderna tekniken. Alldeles för stora delar av den alldeles för långa filmen består av suddiga, gryniga hemvideofilmer tagna av främst Amy Winehouses polare. Visst skänker det en äkthet och ger insyn i Winehouses liv, men det blir för mycket - tycker jag, som alltså inte tillhör fansen.
AMY skulle lika gärna kunna kallas JUST SAY NO, eller THE FALL OF AMY WINEHOUSE. Något "Rise" finns här egentligen inte. Redan i början av filmen, innan hon ens börjar spela in skivor, säger Winehouse att hon helst av allt vill sitta hemma och röka gräs hela dagarna. Hon har problem med sina föräldrar och flyttar ihop med en kompis. I början av karriären gillar hon att posera med marijuana framför (kompisars) kameror, som en unge som försöker vara tuff. Hon gillar att supa och snart introducerar hennes pojkvän henne för tunga droger. Trots att musikkarriären går uppåt, går det utför med Winehouse från dag 1.
Under filmens många musikinslag skrivs låttexterna ut medan de sjungs, vilket jag tycker är lite småfånigt. Ibland får vi se de handskrivna texterna - Amy Winehouse hade en väldigt flickig, bullig handstil och ritade många hjärtan på pappren. Mängder av människor har intervjuats, men vi hör bara deras röster - vi får aldrig se någon prata i bild. Amy Winehouse är i bild 95% av speltiden och ser alltmer eländig ut.
Jag förvånas när jag får veta att Amy Winehouse slog igenom redan i början av 2000-talet. Jag trodde att hon dök upp bara ett par år innan hon dog 2011. Det säger väl det mesta om mitt ointresse för henne.
Amy Winehouse var onekligen en begåvad jazzsångerska. Vad som inte nämns i filmen, är att hon faktiskt anlitades för att skriva ledmotivet till Bondfilmen QUANTUM OF SOLACE, men hon levererade aldrig något - och hon hann dö innan nästa Bondfilm. Hon skulle säkert ha kunnat framföra ett mäktigt ledmotiv i klassisk Shirley Bassey-stil.
Vad Winehouse hann göra, var att sjunga in en duett med sin idol Tony Bennett. Vi får se inspelningen av låten och Bennett intervjuas. Han är en vänlig, mjuk, äldre herre, och jag tänker att om Amy Winehouse hade skickats hem till Bennett redan i början av karriären, hade hon kanske levt idag.
Jag antar att det verkar som om jag inte gillar den här filmen. Jag bara anmärker och anmärker. Men även om AMY är åt helsike för lång med sina 128 minuter (hälften hade räckt), tycker jag faktiskt att filmen är rätt okej. Soul är bland det värsta jag vet, men jag har inget emot jazz. Viss typ av jazz. Och filmen är välgjord.
Jag såg bara häromdagen en musikdokumentär på BBC Four, i vilken bland andra Steven Adler från Guns 'n' Roses intervjuades. Karln var så sönderknarkad att han knappt kunde prata, och sa att det enda råd han har till unga musiker är "Don't do drugs". Nu låter jag som en moralisk gubbe, men det kan jag väl inte påstå att jag är. Jag dricker konjak medan jag skriver detta.







(Biopremiär 17/7)

-->

0 kommentarer:

Skicka en kommentar

 

TOPPRAFFEL! Copyright © 2012

Bloggerfy Splinx