fredag 5 september 2014

Bio: Tusen bitar

Foton copyright (c) Gunnar Näslund/TriArt Film
En gång för mer än 25 år sedan befann jag mig hemma hon en tjej och låg på rygg soffan i med tjejen i famnen. Plötsligt sa hon "Du måste väl gilla Björn Afzelius?". "Va?" sa jag. "Varför skulle jag göra det?" Hon motiverade sin fråga med att jag ju gillade Thåström och sådant. Hon gillade Björn Afzelius. Jag besökte henne aldrig mer.
När jag var barn tyckte jag att vänstern och proggen var det värsta som fanns - det kändes som om de lagt en blöt, möglig disktrasa över mitt unga liv. De var så fruktansvärt tråkiga. Allt jag gillade, allt som var kul och häftigt, var dessa skäggmuppar emot och försökte stoppa eller åtminstone sanera. Serietidningar, tecknad film, kul barnprogram, amerikanska TV-serier, actionfilmer, skräck, KISS, julafton. Och de som fick ge ansikte åt denna tråkiga tillvaro, var förstås främst Mikael Wiehe och Björn Afzelius.
Min farsa hade - och har väl fortfarande - några skivor med Wiehe och Afzelius, men i synnerhet den sistnämnde var någon vi ofta skojade om. Han synnerligen stiffa stil på scenen, han sätt att sjunga, hans texter. Jag har inte ändrat mig på den punkten. Förvisso var jag väl själv lite vänster ett tag innan jag blev politiskt ambivalent; yrkesmässigt har jag alltid motarbetats av vänstern - men Wiehe och Afzelius har jag aldrig kunnat med. Och jag känner mig lite för ung för att lyssna på dem. Det är ju sådant 40-talister gillar. Och möjligtvis 80- och 90-talister; det vill säga, de nya 40-talisterna som av någon anledning har anammat allt jag hatade när jag växte upp.
Filmen TUSEN BITAR av Stefan Berg och Magnus Gertten är en av de största svenska dokumentärerna någonsin - den får premiär på en farlig massa biografer. Björn Afzelius och hans musik är tydligen fortfarande populärt. Men inte mig emot - för det här är en bra dokumentär. Ska jag vara elak säger jag att det är synd att Björn Afzelius och hans låtar är med i den. Fast vi slipper höra tusen av hans bitar, vi får tack och lov bara något dussin.
Men då kommer han med mustaschen - och hans kompis.
Björn Afzelius var oerhört hemlig av sig, inte ens Mikael Wiehe hade koll på kompisens och kollegans liv, så därför har Berg och Gertten försökt ta reda på vem bondpojken Afzelius egentligen var. Till sitt förfogande har de haft tusentals diabilder och även smalfilmer - förutom en massa klipp från SVT, förstås. Dessutom har de intervjuat Marianne Lindberg De Geer, som Afzelius en gång levde med, Wiehe, förstås, och ett gäng andra musiker, kritiker, vänner och släktingar.
Han var en rätt fascinerande människa, den där Afzelius. Skygg - och splittrad. En vänsterkille som älskade livets goda - som en redig borgarbracka. Han fick även vänstern på sig när han ändrade åsikt om Kuba och kom fram till att det inte är paradiset på Jorden, utan en otäck diktatur. Han skänkte miljoner kronor till välgörenhetsorganisationer och han brann som bekant för Nicaragua, ett land han fortfarande inte är bortglömd i. Han smugglade pengar till Nicaragua! Han var gigantiskt stor i Norge och Danmark. Han var en jävel på fruntimmer och hade en flicka i varje hamn.
TUSEN BITAR är en ganska traditionellt uppbyggd dokumentär, men jag tror att den vinner på det. Den är hela tiden intressant och aldrig tråkig - och plötsligt bjuder Mikael Wiehe på en oväntad nakenchock. Berg och Gertten har i stort sett hoppat över det politiska i Afzelius' karriär, vilket nog gör att filmen blir mer lättillgänglig och bredare. Det tackar jag för.
... Men jag tycker fortfarande att Björn Afzelius är en särdeles trist artist. Usch, vad vissna hans låtar är. Och det är inte konstigt att de ofta spelas av dansband. Stefan Borsch intervjuas i den här filmen. Av någon anledning kände jag att jag gärna vill se en dokumentär om Stefan Borsch!
För övrigt minns jag en gammal intervju i vilken Björn Afzelius sa att han bland annat bott i Landskrona. Fast han sa inte när han bodde där.







(Biopremiär 5/9)

-->



0 kommentarer:

Skicka en kommentar

 

TOPPRAFFEL! Copyright © 2012

Bloggerfy Splinx