Foton copyright (c) Njutafilms
Nu blir det franskt här på TOPPRAFFEL!
Förutsättningarna var inte de bästa när jag gick iväg för att se FAR FROM MEN, vilket är den ”svenska” titeln på LOIN DES HOMMES. Filmen pressvisades nämligen en timme efter att MAD MAX: FURY ROAD slutat. Från bombastisk fläskaction till ett litet franskt drama byggt på en novell av Albert Camus. Intresset var inte på topp, så att säga.
FAR FROM MEN, som regisserats av David Oelhoffen, kallas ”nordafrikansk western” i pressmaterialet. Nej, självklart är detta ingen western; för att kallas western måste filmen utspelas i den amerikanska västern. Däremot innehåller berättelsen flera ingedienser som hämtats från westerngenren, och Oelhoffens film skulle lätt kunna göras som en riktig western (vilket den hade vunnit på).
När filmen öppnar tänker jag på MAD MAX – vad nu, är jag kvar i ökenlandskapet? Nej, det här är ett annat, kargt landskap. Det är mitt ute i ingenstans i Algeriet 1954. Den danske amerikanen Viggo Mortensen spelar spanjoren Daru, som pratar franska. Han är lärare och lär små arabiska barn att läsa och skriva. En dag dyker det upp några karlar som har med sig en fånge; Mohamed (Reda Kateb), anklagad för att ha mördat sin kusin. Daru ska föra Mohamed till rättvisan och traskar iväg med honom. Under färden lär de känna varandra och blir vänner, men faror hotar hela tiden. Arga bybor är på jakt efter Mohamed för att ge igen för mordet på kusinen. Algeriska rebellstyrkor dyker upp. Franska trupper dyker också upp och skjuter på allt som rör sig.
FAR FROM MEN innehåller en del skottväxlingar, men den som förväntar sig ett spännande raffel är fel på det. Tvärtom är filmen så ospännande den kan vara. Visst återfinns flera klassiska westernelement, här finns till och med en bar med prostituerade en trappa upp, men filmen berättas inte som en western- eller äventyrsfilm. Det här är lågmält och återhållsamt, helt utan extravaganser. Daru är en rätt trist typ, Mohamed är ännu tristare.
Jag läser att många kallar filmen vacker, och det kan man ju tycka, men det är bara det ena vissna stenlandskapet efter det andra och filmfotot är ganska platt. Vädret är inget vidare. De två huvudpersonerna promenerar. De går och går och går. Daru bär gubbakeps. För att verkligen understryka tristessen har man anlitat Nick Cave och Warren Ellis för filmmusiken. Som ni vet är Nick Cave en av världens tråkigaste människor och den saggiga musiken låter därefter.
Jag skulle gärna se en film om kriget i Algeriet, men då vill ha allt ha en film gjord med nerv och entusiasm, och inte ett ovanligt våldsamt avsnitt av GODNATT, JORD.
… Fast det är ju klart. Om jag inte sett MAD MAX först hade jag kanske tyckt bättre om den här. De gamla tanterna som av någon anledning ofta kommer till Hagabions pressvisningar verkade uppskatta filmen. Actionfilm för folk som inte gillar action.
(Biopremiär 15/5)
<!–
google_ad_client = "ca-pub-3083732164083137";
/* TOPPRAFFEL!-inlägg */
google_ad_slot = "7529329410";
google_ad_width = 234;
google_ad_height = 60;
//
TOPPRAFFEL! 