Foton copyright (c) Scanbox
Jag ser att det italienska dramat GIRIGHETENS PRIS hade urpremiär redan 2013 och egentlig italiensk premiär i januari 2014 – men först nu kommer filmen till Sverige. Nå, bättre sent än aldrig – och det här visade sig vara en film väl värd att vänta på.
… Och då hör det till saken att jag var lite skeptisk till en början. Paolo Virzi, som gjorde den ljumma LA PRIMA COSA BELLA, har regisserat denna film, som vunnit mängder av priser och som var Italiens Oscarbidrag. Efter en elegant åkning längs med taket i en festlokal, får vi se hur en av servitörerna beger sig av hemåt på cykel. Det är vinter, snö och mörkt – och plötsligt blir mannen påkörd av en bil. Därefter hoppar vi sex månader tillbaka i tiden och presenteras för några rika män som spelar tennis.
Här, några minuter in i filmen, kände jag mig tveksam till om jag skulle orka se på det här i nästan två timmar. Männen pladdrar högt och intensivt, och det viftas med armar. Det är lite påfrestande. Tack och lov dröjer det inte många minuter innan jag kommer över detta – och konstaterar att jag blivit uppslukad av filmen.
Filmen är indelad i fyra kapitel; berättelsen handlar om två familjer och de olika parallella kapitlen leder fram till festlokalen, där det hålls en prisutdelning, trafikolyckan, och det som sker därefter. Fabrizio Bentivoglio spelar Dino, en ettrig, påfrestande och rövslickande snubbe som äger en liten mäklarbyrå och som drömmer om stora pengar. Han råkar bli bekant med den stenrike affärsmannen Giovanni (Fabrizio Gifuni), som han spelar tennis med. Den naive Dino har lånat en alldeles för stor summa pengar som han övertalar Giovanni att investera i en bergsäker fond. Avkastningen kommer att bli enorm! Det är bara det att Italien befinner sig på randen till finanskris och den där fonden är inte alls speciellt säker.
Valeria Bruni Tedeschi spelar Giovannis fru Carla, som är allmänt olycklig, och när hon upptäcker att en gammal teater som Giovannis företag äger håller på att förfalla, drar hon igång ett projekt för att starta upp den på nytt. Giovanni är inte alltför intresserad av hustruns kulturella projekt, han tänker bara på att rädda sin förmögenhet och lyxkåk.
Dinos dotter Serena (Matilde Gioli) visar sig vara före detta flickvän till Giovannis och Carlas son Massimiliano (Guglielmo Pinelli). Någon av ungdomarna var troligen inblandad i trafikolyckan – Massimilianos bil är repad, men grabben var för full för att minnas hur han kom hem.
GIRIGHETENS PRIS visar sig vara en väldigt smart film; den fick mig att gissa hur allt hänger ihop och trådarna knyts ihop på ett elegant och tillfredställande sätt på slutet. Strukturen får mig att tänka på Ettore Scolas TERASSEN, som utgår från en middagsbjudning, där de olika gästernas berättelser skildras var för sig, för att sedan knytas ihop på slutet.
Dinos gravida fru spelas av Valeria Golino – hon som var Charlie Sheens flickvän i HOT SHOTS! och HOT SHOTS! 2 (1991 och ’93). Jag har inte sett henne i något på drygt tjugo år och det kändes märkligt att plötsligt se henne som en 50-årig italiensk kvinna. En väldigt tjusig sådan, men ändå.
Den italienska originaltiteln lyder IL CAPITALE UMANO och filmen bygger på romanen ”Human Capital” av den amerikanske författaren Stephen Amidon. Filmen avslutas med att termen ”mänskligt kapital” förklaras. Jag kan inte se att det finns någon svensk utgåva av boken, men jag gissar att Scanbox tyckte att GIRIGHETENS PRIS är en bättre titel än MÄNSKLIGT KAPITAL – och det håller jag med om.
Det är lite märkligt att Paolo Virzis drama inte blev Oscarnominerat som Bästa utländska film. Den är bättre än många av de filmer som faktiskt nominerats – och som kammat hem priset.
(Biopremiär 24/4)
<!–
google_ad_client = "ca-pub-3083732164083137";
/* TOPPRAFFEL!-inlägg */
google_ad_slot = "7529329410";
google_ad_width = 234;
google_ad_height = 60;
//
–>
TOPPRAFFEL! 