måndag 1 augusti 2011

Bio: La Prima Cosa Bella


Foton copyright (c) Folkets Bio
Folkets Bios biograf Panora i Malmö packade ihop efter vårsäsongen, för att se sig om efter nya lokaler - Skånska Dagbladet ska nämligen ta över kåken Panora låg i. Det kommer antagligen att dröja till 2013 innan nya Panora står klart, var det nu kommer att vara. Gamla Panora, själva biografen, alltså, lär väl få sakna - det var ungefär som att sitta på tvären i en gammal tågkupé och titta på storbilds-TV. Däremot har filmutbudet i Malmö fått sig en törn. Alldeles för många filmer når inte hit - eller så dröjer det länge innan de visas här. Än värre blir det, då Spegeln haft sommarstängt i en månad.
LA PRIMA COSA BELLA har dock inte vänta sååå länge på att visas i Malmö; den hade Sverigepremiär den första juli. En månads väntetid kan man ta, det är värre när det blir tre-fyra månader som i vissa andra fall.
Dramat LA PRIMA COSA BELLA, i regi av Paolo Virzì (vars tidigare filme jag inte sett en enda av) är så italiensk den kan bli. Här tas det i för fulla muggar i något slags försök att göra en feelgood-film på allvarlig botten.
Valerio Mastan-
drea är Bruno, som uppsöks av sin syster han inte träffat på länge. Modern Anna är sjuk i cancer och nu har hon inte långt kvar. Fast Bruno vill först inte träffa Anna - de har inte varit de bästa vänner de senaste decennierna. Dock är det kanske läge att försonas innan Anna sätter tofflorna.
Berättelsen utspelar sig under 2009 samt under 1970-talet och Brunos barndom. I dåtid spelas Anna av den tjusiga Micaela Ramazzotti, som ser ut att vara tecknad av Vittorio Giardino. 1972 vinner hon en skönhetstävling, men snart blir det bråk med maken och hon kuskar runt med de två barnen i släptåg.
År 2009 är det Stefania Sandrelli (VI SOM ÄLSKADE VARANN SÅ MYCKET, 1900 och en massa andra filmer) som är Anna. Hon bär peruk och vill försöka leva livet in i det sista och tvingar Bruno att köra runt henne på vespa i stan och hon vill gifta sig innan hon kastar in.
...Och det blir lite för mycket av allting. LA PRIMA COSA BELLA börjar intressant; förtexterna ser ut att komma från en giallo från 70-talet, vilket blir märkligt med den för en giallo opassande musiken. Vi hamnar direkt i skönhetstävlingen.
Men därefter vräks det på med det som är avsett att vara frodigt och mustigt. Folk får ideligen utbrott: glädjeutbrott, raseriutbrott - och det viftas med armar. Det är ett myller av personer och miljöer, men det blir aldrig speciellt kul eller gripande eller intressant. Jag blir mest hungrig när jag ser maten de stoppar i sig.
Jag är snäll och sätter en trea. Men jag kommer nog aldrig att se om den här filmen.
(Malmöpremiär 29/7)

0 kommentarer:

Skicka en kommentar

 

TOPPRAFFEL! Copyright © 2012

Bloggerfy Splinx