Mike Leighs förra långfilm var den ganska lågmälda MEDAN ÅREN GÅR. Nu är han tillbaka med en film som åtminstone utseendemässigt är dess diametrala motsats – MR. TURNER är ett stort, påkostat kostymdrama med mängder av medverkande, statister och miljöer.
Den brittiske målaren Joseph Mallord William Turner dog 1851 och Leighs film om honom inleds ett kvartssekel innan detta år – läser jag mig till på pressidan. Några årtal anges aldrig i filmen. Aldrig platser heller. Detta skapar viss förvirring. Filmen öppnar i Holland, men ganska omgående kommer Turner (Timothy Spall) hem till London. Jag utgår från att det är London. Senare i filmen pratas det om att han bor i London. Då och då beger han sig till Chelsea, där han under falskt namn tar in på ett rum – att det är Chelsea framkommer inte förrän långt senare. Alla samhällen ser ungefär likadana ut, fast i Chelsea huserar han precis vid kusten.
Turner är en egen, excentrisk och ibland burdus man, men som stöttas av sin gamle far (Paul Jesson), som även agerar något slags agent. I hemmet finns en hushållerska (Dorothy Atkinson) med otäck hudsjukdom och som tydligen är förälskad i Turner – Turner besvarar inte hennes känslor, men utnyttjar henne sexuellt. Efter faderns död besöker Turner bordeller och inleder så småningom ett förhållande med änkan (Marion Bailey) som äger stället i Chelsea där han brukar hyra in sig.
Vid ett par tillfällen störtar Turner in på konstutställningar – tror jag att det är. I eleganta salar hänger tavlor från golv till tak och mängder av mer eller mindre kände konstnärer umgås – eller bråkar. Återigen: vad det här är för evenemang nämns aldrig och personerna som figurerar presenteras sällan. Om man redan kan allt om Turner och hans värld är kanske allt det här självklart, om man som jag inte känner till allt och alla, sitter man mest och undrar vad som försiggår.
MR. TURNER är en fantastiskt tjusig film, bilderna är magnifika. Man kan i princip klippa ut varje enskild filmruta, förstora dem, rama in dem och hänga dem på väggen. Det är en myllrande film, gator och torg är fulla av statister, detaljerna är många, färgerna är varma. Det estetiska är filmens behållning, och ja – det går att se filmen enbart för detta. Men innehållsmässigt är det lite si och så. Ofta känns det som att det i princip inte händer någonting alls. Turner går omkring, han träffar folk, han målar tavlor, och ibland får han för sig att göra konstiga saker – som att låta sig bindas fast i toppen på en mast på ett fartyg under en snöstorm, detta för att kunna måla just en snöstorm.
Timothy Spall är utmärkt i huvudrollen, han brukar alltid vara utmärkt. Även övriga huvudroller är utmärkta. Däremot tenderar en del skådisar i mindre roller att spela över. Kvinnan som är mor till Turners barn, som han inte vill kännas vid, fäller stolpiga repliker och känns som hämtad ur ett barnprogram. Lång är den här filmen också, två och en halv timme.
På diverse branschsajter dyker det ibland upp annonser som föreslår att MR. TURNER ska nomineras till alla möjliga filmpriser. Njä, den kan väl få några priser för filmfoto och scenografi, men att belöna den i andra klasser är att ta i. Men är man intresserad av JMW Turner, konst, engelskt 1800-tal och gillar bedårande vackra filmer, kan man göra sämre saker än att ta sig en titt på den här.
(Biopremiär 25/12)
TOPPRAFFEL! 