Bio: Medan åren går

Foton copyright (c) SF Film
Mike Leighs Oscarnominerade MEDAN ÅREN GÅR uppmärksammades i Sydsvenskan häromdagen. Det har nämligen tagit över två månader för filmen att nå Malmö. Stockholmspremiären var den 21:a januari, då den även gick upp i Göteborg, men först nu har en ganska repig kopia gått upp på Spegeln i Malmö. Distributören SF Film skyller på att det är trångt på biograferna i Malmö – vilket det förvisso är – och att det är svårt att visa den här typen av smalare film här nere. Tja, om SF Bio låter bli att visa samma blockbusters i tre salonger på tre biografer samtidigt, lär det ges utrymme för fler filmer.
Jag brukar ofta blanda ihop Mike Leigh med Ken Loach. Leigh är väl den för mig intressantare och trevligare av de två, men jag har lik förbannat svårt att hålla dem isär. Och på grund av ovannämnda försening, har nu filmer av både Loach och Leigh gått upp på Spegeln med en veckas mellanrum.
I den tokhyllade MEDAN ÅREN GÅR spelar Jim Broadbent och Ruth Sheen det äkta paret Tom och Gerri, som nu är 60+, och vi för följa deras liv under fyra årstider. Således borde den svenska titeln lyda MEDAN ÅRET GÅR och inte ÅREN, fast det är ju klart, det går kanske ett par år från scenerna markerade ”Summer” till de som föregås avtexten ”Autumn”? Nej, det gör det inte.

Sympa-
tiska Tom och Gerri är ett nästan oförskämt lyckligt par; de har det bra, de är glada och de jobbar på sin kolonilott och har det trevligt. Med jämna mellanrum umgås de med sina familjemedlemmar och andra vänner, och alla dessa övriga människor är olyckliga på något sätt. Framför allt den närmast psyksjuka Mary (Lesley Manville); en arbetskamrat till Gerri som dyker upp med jämna mellanrum. Den smällfete Ken (Peter Wight) har problem med hälsan och spriten. Toms bror Ronnie (David Bradley – nej, inte han i American Ninja!) förlorar sin fru, men han ger intryck av att ha varit introvert redan innan detta hände. Imelda Staunton har en liten roll och hon är väldigt deprimerad.

Större delen av MEDAN ÅREN GÅR – i princip hela filmen – består av att man sitter hemma hos Tom och Gerri i London och pratar. Ibland pratas det på andra ställen, men hela filmen bygger på långa dialogscener. Och dessa är alldeles utmärkta. Replikerna är oerhört välskrivna och skådespeleriet är så exemplariskt det kan bli. I synnerhet Jim Broadbent står ut; när allt kommer omkring är det prestationer som hans som borde Oscarbelönas.

Ändå kan jag inte
oreser-
verat stämma upp i hyllnings-
kören. Här finns någonting som gör att jag inte kapitulerar totalt och jag funderade på vad det är. Visst, ett par scener med Mary är alldelers för långa; hon är en väldigt påfrestande människa och jag fick nog väldigt snabbt, hennes pladdrande gick mig på nerverna.

…Men jag tror att orsaken till att jag inte jublade av lycka i salongen var att – jag är för ung för filmen. Javisst, det låter märkligt. Men Mike Leigh är född 1943 och MEDAN ÅREN GÅR känns verkligen som en film specialgjord för 40-talister. Något som egentligen inte borde vara ett hinder för mig att njuta fullt ut. Men jag satt hela tiden och kändeatt, oj, den här filmen kommer min farsa och hans generation att älska och ha mer utbyte av än jag. På samma sätt som ofödda foster har mer utbyte av JUSTIN BIEBER: NEVER SAY NEVER än jag.

Hur ska jag göra med betyget? Ett tag tänkte jag sätta en fyra. Det här är ju så förbannat välgjort och välspelat. Det går inte att hitta en mer välspelad film på bio just nu. Men nej, Mike Ligh får nöja sig meden trea från mig. Av nyss nämnda skäl.