tisdag 24 juni 2014

Bio: Walking on Sunshine

Foton copyright (c) Nordisk Film
Varför?
Varför?
Oh!
Varför?
Oh, varför?
Varför i helvete går den engelska musikalen WALKING ON SUNSHINE upp på bio i Sverige? Tror Nordisk Film verkligen att denna enfaldiga film kommer att gå hem i stugorna? Att den unga tonårspubliken är så fullkomligt okritisk att detta kommer att uppskattas? Att MAMMA MIA-publiken kommer att flockas för att se ännu en solig semesterfilm?
WALKING ON SUNSHINE är en film sxtarring nobody you've ever heard of och för regin står en duo som kallar sig "Max and Dania" - vilket står för Max Giwa och Dania Pasquini, de har tidigare regisserat STREETDANCE 2 och STREETDANCE 3D. Jag upptäcker att jag inte bara har sett den sistnämnda, jag har även recenserat den - och gav den tydligen en trea i betyg. Jösses. Jag minns absolut ingenting av den.
Det är inte så mycket att säga om handling i WALKING ON SUNSHINE; det är ett billigt, oinspirerat och osannolikt tunt riff på MAMMA MIA.
Det börjar med en prolog som utspelar sig för tre år sedan. Blonda Taylor (Hannah Arterton, Gemmas lillasyster) är på semester i Puglia i Italien. Varför då? Jo, därför att Puglias filmkommission ligger bakom filmen - det här är ett sätt att locka turister till regionen (Italiens klack). Där träffar hon italienaren Raf (Giulio Beruti) och de två blir skitkära i varandra. Men hon åker hem för att fullfölja sina studier.
Tre år passerar alltså och Taylor återvänder till Puglia för att träffa sin storasyster Maddie (Annabel Scholey) - och återse Raf. Det visar sig att Maddie ska gifta sig om två dagar - med Raf! Han har ju inte hört av Taylor, och Maddie vet ingenting. Katastrof! Maddies ex-pojkvän Doug (Greg Wise) anländer för att återta Maddie, medan Talor och Raf försöker låta bli att inte åtrå varandra. Vilket de förstås gör.
... Och utan någon som helst orsak kompas allt detta av gamla hitlåtar från 1980-talet. Det här är en Jukebox From Hell när det gäller musikval. Och obegripligt. Filmen utspelar sig inte på 80-talet. Varför dessa låtar? Den tilltänkta publiken var ju inte född då. Taylor och Maddie har två kompisar de hela tiden umgås med; Elena (Leona Lewis) och Lil (Katy Brand) - och den sistnämnda är ... Face facts: hon är smällfet. Jag gissar att det är tänkt att hon ska vara härlig, kul och naturlig, men för i helvete - hon är ett fläskberg och det blir mest lyteskomik när hon dansar och sjunger.
Sång- och dansnumren är sanslös taffliga. De är illa koreograferade, illa iscensatta, skådespelarna lyckas inte ens läppsynka så att det ser naturligt ut, och alla dessa showscener dyker upp på de mest krystade sätt. Det är bara dumt, det ser onaturligt ut, och sämst är nog när man i bakgrunden i en scen ser några brittiska killar som bakar pizza i takt med musiken. På möhippan klär alla ut sig till 80-talsstjärnor. Madonna, Tina Turner, Cyndi Lauper. Vem Lil ska föreställa vet jag inte, hon liknar mest Kakan Hermansson.
Det är lite kul att Doug spelas av en kille som är 48; alla andra är yngre, betydligt yngre. Men filmens största behållning; dess enda behållning är Annabel Scholey - eftersom hon är väldigt snygg och besitter charmig utstrålning.
I övrigt är detta en av årets absolut dummaste filmer. Till på köpet måste vi sitta igenom "Wake me up before you go-go", "Holiday", "It must have been love", "How will I know", "Girls just want to have fun" och annat i versioner som inte är något att skriva hem om.
Just det, jag uppskattade en scen som innehåller silvertejp, en åsna och en nunna, men den är över på tre sekunder.
WALKING ON SUNSHINE är en förolämpning. Det här är plågsamt dåligt. Filmen får MAMMA MIA att framstå som en riktigt bra film - och det är den ju definitivt inte. Gå förbi valfri resebyrå och plocka upp- och bläddra igenom deras senaste kataloger. Det ger större utbyte - och det är gratis.







(Biopremiär 27/6)





0 kommentarer:

Skicka en kommentar

 

TOPPRAFFEL! Copyright © 2012

Bloggerfy Splinx