Bio: X-Men: Days of Future Past

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox Sweden
1974 läste jag om X-Men för första gången. Fast då hette de X-Männen och serien gick i den kortlivade tidningen Det bästa ur Marvel med Conan. Avsnitten var tecknade av Neal Adams – och jag fattade inte vilka det var som var X-Männen – jag trodde att det var de gigantiska, onda robotarna The Sentinels som var X-Men. Jag ritade egna X-Men-serier – vilka handlade om The Sentinels.
Jag gjorde ett försök att läsa den revampade versionen av X-Men när Atlantic gjorde ett misslyckat försök att ge ut den alldeles i början av 80-talet, och sedan när Semic tog över – och gav sin tidning det fåniga namnet X:en (!). Men jag fastnade aldrig, X-Men var aldrig lika kul som Spindelmannen och det blev hela tiden allt svårare att hänga med i Marvels mutantuniversum. De senaste 20-25 åren har det knappt gått att kunna köpa ett enstaka nummer av en av de otaliga amerikanska mutanttidningarna; om man inte läser alla och verkligen hänger med, är det omöjligt att begripa vad som försiggår. Det är ungefär som med STAR TREK.
För mig har X-Men på film funkat bättre. Framförallt gillade jag den förra filmen; X-MEN: FIRST CLASS, som berättade om uppkomsten av professor Xaviers mutantskola och relationen till Magneto och hans onda mutantgäng. Och här har vi så ännu en X-men-film – superhjältefilmerna står som spön i backen just nu, det var ju inte längesedan de senaste filmerna om Spindelmannen och Kapten Amerika hade premiär. Således kommer det nu att gå tre Marvelfilmer samtidigt på svenska biografer!

X-MEN FIRST CLASS regisserades av Matthew Vaughn, men nu är Bryan Singer – som låg bakom de två första filmerna – tillbaka i registolen. Det har väl ingen missat – karln har ju verkligen hamnat i skottgluggen den senaste månaden, efter att ha anklagats för att ha förgripit sig sexuellt på en kille. Singer ligger lågt just nu. Att Singer anklagades för samma brott redan 1998 när han gjorde APT PUPIL verkar ha glömts bort – och då rann det hela ut i sanden. X-MEN: DAYS OF FUTURE PAST är baserad på en populär cykel i serietidningen. Själv har jag inte läst den. Jag nämner STAR TREK här ovan – och det är inte utan att jag tänker på STAR TREK när jag ser Singers nya film. Dels tänker jag på långfilmen STAR TREK: GENERATIONS, i vilken man sammanförde folket från originalserien med de från THE NEXT GENERATION, men jag associerar till STAR TREK rent allmänt. Framför allt i öppningsscenerna. Det är tio år in i framtiden och mutantkriget verkar i princip hade ödelagt Jorden. Professor Xavier och hans X-Men slåss mot The Sentinels, och det är ett jävla röj i en mörk, dystopisk framtidsvärld. Och jag undrar vad som försiggår. Jag känner inte igen så många av figurerna. De har säkert varit med tidigare i marginella roller, men jag minns dem inte.

Sentinelsrobotarna är byggda för att utrota mutanter, och de konstruerades av en viss dr Bolivar Trask (Peter Dinklage). Han mördades på 1970-talet av Mystique (Jennifer Lawrence), som tillfångatogs – och hennes mutantkropp användes för att skapa antimutantrobotarna. Xavier (Patrick Stewart) kommer på att om man kan resa tillbaka i tiden och förhindra mordet på Trask, kan Jordens undergång undvika. Således fixar den unga mutanten Kitty Pride (Ellen Page) så att Wolverines (Hugh Jackman) framtida själ förflyttas till Wolverines kropp – 1973. Där, på 70-talet, ska Wolverine leta upp de 50 år yngre Xavier (James McAvoy), Magneto (Michael Fassbender) och Mystique.
Den här gången är det inte längre lika roligt som det var i Vaughns film. X-Men-filmerna handlar om de stora frågorna, de är allegorier om utanförskap och främlingsfientlighet, och med undantag för den klasiske actionhårdingen Wolverine, är det inte så mycket tjoflöjt. Singers film är mörkare och mer högtravande. Öppningsscenerna i framtiden fick mig att rygga tillbaka – här är dialogen riktigt vissen. Påfallande tafflig. Och det känns som om man hamnat mitt i en TV-serie man aldrig tidigare tittat på. Patrick Stewart känns gammal och trött. När de väl hamnar på 70-talet tar det sig dock. Förvisso ser det aldrig någonsin ut som 70-tal; filmen är för glassig – det vore coolare om de inte bara klädde ut skådisarna, utan även lät det se ut som amerikansk, gritty 70-talsfilm, men så är tyvärr inte fallet. Men Wolverine gör sig fint i 70-taksoutfit, och de yngre upplagorna av Xavier och Magneto är roligare.
Det hela håller på alldeles för länge – det gör ju alla filmer numera – och jag blir inte klok på om kontinuiteten hänger ihop. Slutet blir lite intressant – eller kanske bara knasigt. Vi får i alla fall en väldig massa cameos under slutminuterna. Här och var kom jag på mig med att undra vad som försiggick. Richard Nixon figurerar i ett rätt märkligt sammanhang.

Specialeffekterna är fullkomligt fantastiska och 3D:n funkar riktigt bra. Actionscenerna är maffiga, och det är gott om action. Men det är inte utan att jag tycker att det hela har en tendens att bli lite småtrist emellanåt – precis som jag tycker att STAR TREK blir. Och tänk, i en scen dyker plötsligt Kapten Kirk från just STAR TREK upp på en TV-skärm, så jag var nog inte ensam om att tänka i de banorna.
Anna Paquin återkommer som Rogue – men hon blev i princip helt bortklippt. Hon syns tre sekunder på slutet. Trots detta trumpetas hennes namn ut med stora bokstäver i eftertexterna. Halle Berry är även hon tillbaka som Storm, men rollen är högst marginell.
Den som sitter kvar tills eftertexterna rullat klart belönas med en bonusscen som säkert bygger upp till något viktigt i mutanternas universum.
… Men allvarligt talat: är det inte dögs nu för en riktigt hederlig, gammaldags, färgglad tjoflöjtsuperhjälte? Gummimannen? Kapten Marvel? Krypto? Jag menar, nu kan vi det där med mörker och dystopier.

(Biopremiär 23/5)

<!–
google_ad_client = "ca-pub-3083732164083137";
/* TOPPRAFFEL!-inlägg */
google_ad_slot = "7529329410";
google_ad_width = 234;
google_ad_height = 60;
//

–>
http://pagead2.googlesyndication.com/pagead/show_ads.js

var uri = ‘http://impse.tradedoubler.com/imp?type(img)g(18730132)a(1653233)’ + new String (Math.random()).substring (2, 11);
document.write(‘‘);