onsdag 16 april 2014

Bio: The Amazing Spider-Man 2

Foton copyright (c) UIP Sweden
Marvels superhjältar väller in. Häromveckan kunde vi se Kapten Amerika, nästa månad kommer X-MEN: DAYS OF FUTURE PAST - och denna helg får vi återse min favoritsuperhjälte: Spindelmannen.
Jag har flera gånger hävdat att Sam Raimis SPIDER-MAN 2 är den bästa superhjältefilm som gjorts. Men så dök rebooten THE AMAZING SPIDER-MAN upp 2012 och började att flåsa Raimis film i nacken. Väldigt oväntat visade Marc Webbs version sig vara en riktigt, riktigt bra superhjälte film. Dessutom låg den närmare den tecknade serien, som jag älskat och vuxit upp med. För trots alla kvaliteter gillade jag aldrig några av de modifikationer som införts i Raimis filmer - som att nätskjutarna plötsligt blivit organiska. Och Mary-Janes utseende och karaktär stämde inte alls överens med seriefiguren. Andrew Garfield i Webbs filmer är på flera sätt en bättre Peter Parker/Spindelmannen, han har snickrat ihop sina nätskjutare själv, och Emma Stone som Gwen Stacy ser ut att vara tecknad av Johnny Romita (Mary-Jane blev bortklippt).
Jag hade rätt högt ställda förväntningar på THE AMAZING SPIDER-MAN 2, återigen i regi av Marc Webb. Förvisso fruktade jag att Webb skulle gå i samma fälla som Raimi med SPIDER-MAN 3 - för många skurkar i en och samma film. För mycket och för stökigt, alltså. Men ändå - det handlar om Spindelmannen. Det kan ju liksom inte bli dåligt.
Noshörningen, Gröna Trollet och Electro som de såg ut i serietidningen när det begav sig.
Det börjar bra - det börjar riktigt bra. Efter en prolog, i vilken vi får se vad Peter Parkers föräldrar sysslar med när de attackeras ombord på ett flygplan och förolyckas, hoppar vi fram till nutid. Den ryske gangstern Aleksei Sytsevich (Paul Giamatti) och hans anhang har stulit plutonium och hans lastbil jagas av mängder av polisbilar genom Manhattan - och Spindelmannen rycker in. Vad vi får här är antagligen den bästa actionscenen någonsin i en superhjältefilm! Det här är fullkomligt fantastiskt. Spindeln slåss, vitsar och svingar sig mellanbilar och byggnader - samtidigt so han pratar med flickvännen Gwen Stacy i sin mobil (Peter Parker har en likadan mobil som jag, en Sony Xperia Tipo; Sonys sämsta). Det här bådar verkligen gott. Har kan man prata om klassisk amerikansk serietidning på stor duk. Toppraffel utan like.
Därefter lugnar det ner sig. Spindeln råkar träffa enstöringen Max Dillon (Jamie Foxx), som jobbar på Oscorp - ett slags variant på Richard Pryor i SUPERMAN III. Efter att ha pratat lite kort med sin store hjälte tror Max att de är bästa vänner. Samtidigt återvänder Peter Parkers bäste vän Harry Osborn (Dane DeHaan) hem till sin mäktige far; Norman (Chris Cooper, som inte nämns i rollistan), som är döende. Han håller dessutom på att bli grön av sjukdomen! Denna sjukdom är ärftlig och Harry kommer inom kort också att drabbas.
Efter den strålande inledningen börjar filmen att tappa. Framför allt tappar den fart. Vad jag gillar med Spindelmannen är att serietidningen handlar lika mycket, om inte mer, om Peter Parkers privatliv, som den gör om superhjälteri. Peter Parker är en kille man kan relatera till och jag gillar att läsa om hans romanser och vardagliga bekymmer. Men har blir det lite för saggigt. Till saken hör att filmen varar i två timmar och 22 minuter. Visserligen har alla Spindelmannenfilmer mitt tillstånd att vara hur länge de vill, men i det här fallet blir det lite långt. Det blir för mycket drama.
Fast det största problemet är skurkarna. Rättare sagt: skurken - i singular. Det dröjer nämligen länge innan Gröna Trollet dyker upp, och han är bara med några minuter (dessutom är han verkligen grön den här gången). Det dröjer ännu längre innan Noshörning dyker upp, och han gör mest en cameo. Nej, det är Max Dillon som är huvudskurken. Han råkar nämligen ut för en el- och fiskrelaterad olycka och förvandlas till superskurken Electro, som hatar Spindelmannen. Electro är en förhållandevis obskyr skurk i serierna. Jag har alltid tyckt att han är en fjönt i en fjöntig dräkt. Här ser han helt annorlunda ut, men är inte mycket roligare för det. Det uppstår några bombastiska strider mellan Electro och Spindelmannen, men det är lite för mycket blixtskjutande och explosioner. Det blir inte så kul. Vilket förstås är synd.
Andrew Garfield och Emma Stone är lika bra i rollerna som tidigare. Sally Field återkommer som faster May, Denis Leary figurerar kort som kapten Stacy, som dog i förra filmen, och Stan Lees obligatoriska cameo ser vi tidigt i filmen. Som tidigare bjuds det på en hel del humor; jag uppskattade i synnerhet det sekundkorta klippet där Spindeln kommer hem med en stor fisk i famnen.
Filmen är i 3D, vem hade väl väntat sig något annat, och i detta format funkar den betydligt bättre än Kapten Amerika. Superhjälteslagsmålen och allt svindlande nätsvingande är inte lika hetsigt klippta, så det går att se vad som sker. Fajten med Gröna Trollet; detta traumatiska ögonblick i Peter Parkers liv, är flott och suggestiv, den funkar väldigt bra.
THE AMAZING SPIDER-MAN 2 är alls ingen dålig film - men den är inte så bra som jag vill att den ska vara och som den borde vara. Jag ser redan fram emot nästa film - och då hoppas jag att vi äntligen introduceras för Mary-Jane Watson och J Jonah Jameson!
Till skillnad från de flesta andra Marvelfilmer saknar den här filmen en Post Credit-scen på slutet.







(Biopremiär 18/4)

-->



0 kommentarer:

Skicka en kommentar

 

TOPPRAFFEL! Copyright © 2012

Bloggerfy Splinx