Bio: Miss Violence

Foton copyright (c) Njutafilms
Den nya, grekiska filmen MISS VIOLENCE, som tilldelades priset för bästa manus på Stockholms filmfestival, lanseras som en film för de som gillade DOGTOOTH. DOGTOOTH var ju en av en liten hög bisarra och ibland chockerande grekiska dramer som kom 2011-2012; ytterligare två var ATTENBERG och ALPER. Och jodå, visst för Alexandros Avranas’ MISS VIOLENCE tankarna till DOGTOOTH. Även här handlar det om en familj där någonting mörkt och otäckt döljer sig under ytan.
MISS VIOLENCE inleds med ett födelsedagskalas. Angeliki fyller elva och firas av sin familj uppe i deras lägenhet. Alla verkar glada. Angeliki går ut på balkongen, ler in i kameran – och hoppar ut mot en säker död.
Angeliki var ett av fyra syskon och barn till en ung, ensamstående kvinna – och de bor alla hemma hos mormor och morfar, det vill säga moderns föräldrar. Det äldre paret saknar namn – men det spelas i alla fall av Themis Panou och Reni Pittaki, och morfadern styr hemmet med järnhand. Han och familjen säger sig vara chockad över självmordet och han har möten med folk från socialtjänsten och lärare. Men vi förstår förstås att saker och ting absolut inte står rätt till i denna familj.

… Och problemet med MISS VIOLENCE är nog just det faktum att det är ganska uppenbart vad det är som sker i familjen. Åtminstone jag listade ut det ganska omgående. När avslöjandet kommer, kommer det inte som en överraskning, jag satt bara och väntade på det. Och även slutscenen anländer allt annat än oväntat. Fast det beror kanske på att jag sett och läst otaliga historier av den här sorten.

Det är en mörk och deppig film, det här. Färgerna är murriga, lägenheten familjen bor i är ful och murrig – och för att understryka bristen på smak, har de både ett gråtande barn och ett pussel med vackert landskap hängande på väggarna. Tempot är ganska makligt och folk pratar inte mer än nödvändigt. Det är en stiliserad värld. Filmmusik saknas helt.
Titeln MISS VIOLENCE för tankarna till filmer som MS. 45 och LADY VENGEANCE, men detta är en film av ett helt annat slag. Avranas har inte gjort en actionfilm, eller ens en thriller. Det här är ett drama om vidriga människor och sjuka drifter, mot slutet kommer ett par scener som kan upplevas som upprörande om man är känslig.

Det här är en rätt bra film – men jag tycker inte att den är värd pris för sitt manus. Det är nämligen inte alltför originellt.
Filmen innehåller glassätning i spänningsskapande syfte.

(Biopremiär 9/5)

<!–
google_ad_client = "ca-pub-3083732164083137";
/* TOPPRAFFEL!-inlägg */
google_ad_slot = "7529329410";
google_ad_width = 234;
google_ad_height = 60;
//

–>
http://pagead2.googlesyndication.com/pagead/show_ads.js

var uri = ‘http://impse.tradedoubler.com/imp?type(img)g(18730132)a(1653233)’ + new String (Math.random()).substring (2, 11);
document.write(‘‘);