Foton copyright (c) Njutafilms
Det var ju värst vad det blivit mycket grekisk film på sistone för min del. Först ingenting på flera år, sedan ATTENBERG härommånaden, och nu den här; DOGTOOTH, i regi av Giorgos Lanthimos – som faktiskt medverkade i ATTENBERG som skådespelare.
DOGTOOTH vann juryns stora pris i Cannes och utsågs till Bästa Film på Stockholm Film Festival. Filmen Oscarnominerades som bästa utländska film, men priset gick som bekant till danska HÄMNDEN. Föga förvånande. DOGTOOTH är säkert för magstark för de flesta i den där akademin i USA – den kan nog vara för magstark för de flesta runt om i världen.
Vissa kallar Lanthimos’ film för ”svart komedi”. Ordet komedi är att ta i, men DOGTOOTH genomsyras av en nattsvart humor. I en berättelse som att allt att döma inspirerats av Joseph Fritzl och hans källare i Österrike, får vi följa en minst sagt unik och bisarr familj.
Vi har en minant, bestämmande far och hans underlägsna fru, som dock verkar vara med på noterna – åtminstone accepterar hon det som händer. Paret har tre barn som verkar vara i 25-årsåldern. Två tjejer och en kille. Och hela familjens tillvaro är styrd av ett gigantiskt experiment.
Det förklaras aldrig riktigt varför – och det behöver förstås inte förklaras – men de tre ynglingarna har aldrig någonsin varit utanför murarna som avspärrar villan de bor i. Fadern, och i viss mån modern, har skapat ett eget universom för sina barn där inne. De tre är helt omedvetna om hur världen där utanför ser ut, hur den fungerar. Det enda de vet är vad fadern berättat för dem – och det han berättar behöver inte nödvändigtvis stämma.
Familjens sexualmoral är upplöst, de följer en egen sådan. Men även språket har förändrats. För att skydda barnen från sanningen och omvärlden, har saker och ting döpts om. ”Kan du räcka mig telefonen?” betyder ”Kan du räcka mig saltet?”. När de har sex, slickar de ”tangentbordet”. Världens farligaste dur är katten. Katter äter människor, och utanför murarna finns massor av farliga, hemska, glupska katter – får barnen lära sig.
Men då och då plockar fadern in en utomstående kvinna som han låter sonen ha sex med. Och efter ett tag begås små misstag vad gäller uppsikt och säkerhet – och den bisarra bubblan är på väg att spricka.
DOGTOOTH är en film som nästan är beredd att gå hur långt som helst, man verkar vilja bryta mot de flesta tabun. Ibland är den direkt chockerande, med korta, instisiva inslag av groteskt våld. Man höjer på ögonbrynen när man inser att sexscenerna är autentiska.
Samtidigt är det här en typisk filmfestivalfilm. Det är en konstfilm. Det hela är väldigt arty. Under de första tio-femton minuterna satt jag och undrade vaffan det var jag tittade på, om jag skulle palla se hela filmen. Men snart fångades jag av DOGTOOTH.
Det är en mycket intressant film. Det är en fascinerande film. Bitvis är det en rolig film, jag skrattade till flera gånger. Men det är även en extremt obehaglig film. Självklart är ju föräldrarna, främst fadern, fullkomligt sjuka i huvudet, och frågan är vart de vill komma med detta experiment. Men det hela är tankeväckande.
DOGTOOTH är en bra film. Jag kan mycket väl rekommendera den. Dock vill jag inte dela ut något överbetyg. Den är egentligen lite för arty och tillgjord för min smak, och det är inte precis en film jag kommer att se igen – åtminstone inte på ett bra tag. Så jag nöjer mig med en trea – då slipper jag ångra mig i morgon.
(Biopremiär 10/6)
<!–
google_ad_client = "ca-pub-3083732164083137";
/* TOPPRAFFEL!-inlägg */
google_ad_slot = "7529329410";
google_ad_width = 234;
google_ad_height = 60;
//
TOPPRAFFEL! 