Bio: Noah

Foton copyright (c) Paramount Pictures Sverige
Jag beklagar denna sena recension av NOAH. Det lär bli fler förseningar framöver. Jag är fullt upptagen med Svenska Serieakademins evenemang Äventyrare + Pionjärer, som rullar igång på lördag. Därför har jag missat ett helt gäng pressvisningar.
Darren Aronofsky har tidigare bland annat gjort de utmärkta THE WRESTLER och BLACK SWAN. Att han plötsligt skulle ge sig på ett stort, bibliskt epos lät märkligt – men intervjuer har han sagt att han funderat- och skrivit på projektet i tjugo år, eller vad det nu var. Sedan långt innan ha regidebuterade. Och när NOAH väl hade premiär, blev den en skandalsuccé. Filmen har förbjudits i flera muslimska länder, eftersom gubben Noak är profet där, och profeter får inte avbildas. I USA har folk gått man ur huse för att se filmen. När jag såg filmen (som trots annonserna inte visas i 3D) på en ordinarie visning bestod publiken till större delen av invandrare – och främst tonåriga sådana. Jag undrade varför dessa popcornkids ville se en film om den gamle båtbyggaren Noa.
Det visar sig att Aronofsky gjort en film som inte liknar andra bibelepos. Inte på långa vägar. Nej, vad han istället gjort är något som ser ut som … det italienska stenåldersrafflet IRONMASTER – med åt helvete för hög budget.

Det här är hur flängt som helst. Russell Crowe är Noa, som tillsammans med sin hustru Naameh (Jennifer Connelly), de två sönerna Ham och Shem, och fosterdottern Ila (Emma Watson), bor i en mörk, hotfull, karg fantasyvärld (filmen är inspelad på Island). Gud kallas genomgående för ”skaparen”, och skaparen är besviken på mänsklighetens beteende; folk bara slåss och lever jävel, så en syndaflod ska utplåna allt levande. Och då snidar Noa förstås ihop sin jättebåt – med benägen hjälp av Väktarna; fallna änglar som ser ut som gigantiska stentransformers.
Ray Winstone är de slemme Tubal-cain, och han och hans råskinn vill förstås ta sig ombord på båten – för om bord finns förutom familjen Noa ett par av varje djurart. Alla nersövda. Ovädret bryter ut just som Tubal-cains armé anfaller.

Den här filmen är inte klok. Den ligger hela tiden SÅ HÄR nära kalkongränsen. Ibland går den över gränsen. Det är högtravande, pretentiöst och ibland hur fjantigt som helst. De datoranimerade djuren ser här och var inget vidare ut; de påminner om TV-spelsfigurer. Samtidigt är vissa scenerier otroligt pampiga.
Noa går omkring och är sur och beter sig som ett rövhål. Ibland blir det action så att blodet sprutar. Oftast händer det inget alls – mer än att folk står och fäller repliker i trista sammanhang. Russell Crowe har samma ansiktsuttryck genom hela filmen. Han är störtförbannad. Connelly går mest omkring och ser brydd ut – vilket även gäller för Emma Watson.

Kidsen som satt bakom mig på visningen tyckte att NOAH var det tristaste de sett på länge. De kunde inte hålla käften. De kunde inte sitta ställa. Det var ett farligt hyssjande i publiken. ”Fy fan vicken fattig film, mannen!” sa de upprepade gånger.
Jag tycker att det är rätt coolt av Darren Aronofsky skapat den här bisarra fantasyvälden – men det är väl allt. NOAH är mest trist. Den är lång som ett ösregn. Samtidigt tycker jag att det här inte är tillräckligt dåligt att betinga en etta i betyg. Jag har än så länge inte träffat någon som gillar filmen, men vem vet – du tycker kanske att det här är fantastiskt bra.

(Biopremiär 4/4)

<!–
google_ad_client = "ca-pub-3083732164083137";
/* TOPPRAFFEL!-inlägg */
google_ad_slot = "7529329410";
google_ad_width = 234;
google_ad_height = 60;
//

–>
http://pagead2.googlesyndication.com/pagead/show_ads.js

var uri = ‘http://impse.tradedoubler.com/imp?type(img)g(18730132)a(1653233)’ + new String (Math.random()).substring (2, 11);
document.write(‘‘);