Bio: Black Swan

Men det är inte för dansens skull jag sett fram emot BLACK SWAN. Inte heller på grund av att det är Darren Aronofsky, som gjorde den utmärkta THE WRESTLER, som står för regin. Orsaken är förstås alla utmärkta recensioner i utländsk genrepress. Alla regissörer och filmer jag gillar som BLACK SWAN liknats vid. Så nog hade jag högt uppskruvade förväntningar, alltid.

Natalie Portman är Nina Sayers, ballerina i The New York City Ballet, vars excentriske boss Leroy (Vincent Cassel) bestämmer att de ska sätta upp ”sönderspelade” SVANSJÖN – fast i en ny version. Jag kan väl inte påstå att jag känner till handlingen i den vanliga versionen och vad som händer, mer än att en flicka visst förvandlas till en svan. Nå, tydligen förekommer det även en svart svan som brukar spelas av en annan dansös – men den här gången tycker Leroy att en och samma tös ska ge sig på båda rollerna.

Nina vill förstås få rollen över allt annat, men Leroy är tveksam till om hon klarar av det. Hon klarar av att dansa den vita, goda svanen perfekt, men när hon ska vara den onda, svarta fågeln, vill det sig inte. Till på köpet anländer en ny tjej på bygget, Lily (Mila Kunis) från San Fransisco, en brud som är betydligt mer lössläppt och vild än den strikta, stela perfektionisten Nina. Lily upplevs som ett hot som kan komma att få rollen istället för Nina.

Nina blir alltmer paranoid. Hennes misslyckade ballerina till mor (Barbara Hershey) är en kvinna med kraftigt kontrollbehov och som visar vissa tecken på galenskap – hon sitter ofta hemma och ritar märkliga, förvridna teckningar hon spikar upp på väggen. Ninas kropp börjar att förvandlas. Hon blöder från naglarna och ett mystiskt rivsår på ryggen vägrar att läkas. Leroy gör sexuella närmanden i hopp om att sporra Nina till att bita ifrån och därmed prestera en bättre svart svan. Och premiären kryper allt närmare…

BLACK SWAN känns ungefär som om Roman Polanski skrivit ett manus som sedan Dario Argento filmatiserat. Vi har i centrum Nina, som blir alltmer paranoid – lever hon i en drömvärld eller inte? Här ekar det av Polanskis REPULSION. Och så har vi scenerna där Ninas kropp börjar förändras, ett tema som ju är mycket vanligt hos Cronenberg. Istället för att förvandlas till en fluga, verkar Nina förvandlas till en svart svan. Och så har vi förstås alla scener från repetitionslokalen och teaterscenen med mera, och inte oväntat far tankarna iväg mot Argentos SUSPIRIA. Winona Ryder har en liten roll som den förra balettstjärnan, som nu blivit gammal och bitter, och detta får mig att tänka på Argentos OPERA. Kanske kan man även få med en association till Michele Soavis STAGEFRIGHT, som handlar om en dansföreställning utsatt för mordisk buseman. Och en sista association: bilderna Ninas morsa sitter och gör får mig allt att tänka på Argentos DEEP RED…

Jag blev lite förvånad över att Aronofskys film är så grovkornig som den är; bilden är lite grynig och ger ett rått intryck – jag hade förväntat mig det hela elegantare och mer slickat. Men detta foto tillför ytterligare en dimension, en större intensitet som skapar spänning i bildberättandet.

Någonstans är BLACK SWAN en thriller. Långtifrån en ordinär thriller; här finns ingen traditionell skurk, ändå är filmen hela tiden spännande – jag satt oavbrutet och undrade vad allt skulle leda till. Filmen lyckas hela tiden överraska och ta turer som trots allt är ganska oväntade. Och jo, här finns ett par sexscener som även om de är förhållandevis återhållsamma, överraskar även de. Däribland den omskrivna lesbiska scenen mellan Portman och Kunis.

Nå, är Natalie Portman värt den Oscar för Bästa kvinnliga huvudroll hon fick häromnatten? Nej, det vill jag inte påstå. Portman rör sig genom filmen med samma oroade, lätt plågade ansiktsuttryck från början till slut. Det är få variationer där. Nej, hon är inte dålig, men just detta blir nästan lite irriterande efter ett tag. Hennes förvandling blir inte så pass märkbar som den borde bli. Det är ungefär om Jack Nicholsons roll i THE SHINING – killen ser ju galen ut redan från början, därför blir inte förvandlingen effektiv.

Men detta är bara en anmärkning i marginalen. För BLACK SWAN är en mycket bra film. Det här är stor filmkonst. Jag vet ärligt talat inte om jag orkar se den igen på ett bra tag nu när jag har sett den, men det här är en film som ska ses. Det är en märklig och mystisk film som hela tiden fascinerar. Den är även försedd med utmärkt filmmusik av Clint Mansell, som vrider och vänder på Tjajkovski på de mest intressanta sätt.

Förresten: även om jag alltså har noll koll på balett, har jag numera en liten aning insyn i den världen. Därför har jag från säker källa fått veta att killen som stod för koreografin i BLACK SWAN och som sedermera förlovade sig med Natalie Portman och gjorde henne på smällen, är ett välkänt rövhål i balettvärlden.